SM i Linje - Krasch och så var det över

Pang så tog det slut. Ett lopp jag laddat för i ett halvår var över.

Vi rullade i väg 10.20 och hade då 13.5 mil framför oss. Det var lite ryckigt och hetsigt under första varvet då över 100 cyklister ska få ut sitt adrenalinpåslag. Jag började långt bak i klungan, men sökte mig framåt efter 20 km då det var dags för den enda och lite längre backen. Det gick hyfsat hårt uppför, men det var inga problem att hänga med.

Sedan rullade det på in till varvning och inget särskilt hände. Varv två mattades tempot medan jag kände mig allt piggare. Varv två i backen var väldigt lätt och jag började ladda för varv tre i backen och sedan spurten.

Benen kändes pigga och jag visste att jag är med in på upploppet och har chans till mitt mål för dagen, om det inte blir en krasch. Målet var en plats någonstans bland de 10 första.

I en utförslöpa utan sväng med bara någon mil till varvning hände det. Jag låg mitt i klungan och plötsligt ser jag hur det går cyklister i backen ute till höger. Jag svänger vänster för att då se att cyklister går ikull även där. Jag pallnitar för att om möjligt få stopp. Det är inte möjligt utan jag kör rakt in i cyklisten framför mig som redan ligger ned.  Det blir en hög. Jag försöker snabbt komma upp för att se om jag kan fortsätta. Det visar sig då att min cykel sitter ihop med en annan. Efter lite jobb kommer vi loss. Jag rullar vidare samtidigt som jag kollar cykeln.

Den verkar vara tillräckligt okej för att fortsätta cykla på. Dock är loppet över för dagen. Klungan har försvunnit i fjärran.

Jag hittar tre andra cyklister som också kraschat, men tagit sig vidare. Vi gör ett försök att gå ikapp. Det hade kanske varit möjligt om vi alla varit pigga, men nu var det bara en till som orkade trycka ordentligt. Det innebar att när vi drog kom vi lite närmare för att när de andra två låg i spets tappa mer än vad vi två tidigare tagit in. Att köra ikapp på två var inte att tänka på om man skulle ha något kvar till varv tre.

Efter ett tag bestämde vi oss därför för att lägga ned och lugnt rulla till målområdet och där kliva av.

Väl där träffade Melvin och Katten en sur och frustrerad cyklist. En cyklist med trasigt hjul och trasig flaskhållare (har inte orkat kolla om det är fler fel på cykeln). En cyklist som kände att benen var pigga och som verkligen hade velat avsluta med en snygg spurt, oavsett vad det nu hade räckt till.

Fram till kraschen hade jag verkligen inte förbrukat mycket och låg på en snittpuls av 77%. Det är lägre än vad jag brukar ha på träning. Nu var det förvisso ojämn fart, men ändå.

Extra surt då det är SM och det nu är ett helt år till nästa chans. Sedan vet man ju inte om formen kan vara lika bra då.

Jag kan dock konstatera att med liknande form som i år, även nästa år hoppas jag på en ny chans på linjen i SM och att jag då undviker krascher och intermezzon. Då borde det kunna gå bra. Sedan hoppas jag  på att vara ännu starkare på tempot.

Kunde jag undvikit kraschen? Ja, inte vet jag. Hade jag legat längre fram hade det fungerat. Även långt bak hade fungerat, de som var där han bromsa och sicksacka runt cyklisterna som låg. Men det är lätt att veta i efterhand vart man skulle varit. Det är inte mycket att säga om min position i klungan och när det väl smällde hade jag ingenstans att ta vägen.

Hur som helst en lite underlig helg. Jag hade inga förväntningar alls på tempot och där överträffade jag allt vad jag kunnat vänta.

På linjen blir det pannkaka av allt och inte ens en målgång. I sammanhanget får jag dock vara glad över att jag inte fick några större skador. Många gick hårt i marken, och jag hoppas verkligen att det gick bra för dem.

Ja, nu orkar jag inte skriva något mer. Ska passa på att sura lite mer. Vet inte riktigt hur länge det blir, men säkert en bra stund. Sedan får jag ta nya tag mot nya utmaningar. Vad det blir? Det får jag återkomma till. Just nu känns det mest surt!