lördag 22 augusti 2015

Själevadsfjärden runt - Är man ensam räcker det inte att vara stark

I morse ringde klockan vid sju då det skulle bli tidig frukost. Sedan blev det 11 mil i bilen innan jag landade i Själevad för Själevadsfjärden runt. Det är ett lopp på 110 km, som jag deltagit i fyra av de fem senaste åren.

Tiden är verkligen ur led när det gäller vädret. Sommarvädret som vi sökt hela sommaren hittades nu i augusti. I dag var det strålande sol och över 25 grader. Varmt och skönt.

Innan vi startade pratade jag en hel del med olika cyklister, främst Johan Westman och Peter Sjölund från Gottne. Det var också en hel del andra duktiga och trevliga cyklister från Gimonäs CK och Sävar CK som jag känner.

Totalt var det ca 35 cyklister till start. Banan var 55 km och körs två varv. Totalt blir det närmare 900 höjdmeter under de elva milen.

Initialt gick det mycket lugnt när vi rullade igång. Sedan blev det några fartökningar och några ryck, men inte särskilt tuffa. Några cyklister fick gå loss i ett tidigt skede då det var så långt kvar och det inte var särskilt svårt för klungan att hämta in utbrytarna.

Över lag var det en lugn resa det första varvet med undantag från den längre stigningen i Gottne där det gick lite hårdare.

I början av andra varvet var det mycket avvaktande, men då stigningarna började var det en del ryck. Då Viktor Andersson som jag vet är mycket stark så gjorde ett utbrytningsförsök tog jag rygg på honom och vi fick lucka med ca 35 km kvar till mål. Vi tog några förningar var, och när jag tittade bak var det bara två cyklister som fanns i vår närhet. Dock hade de inte anslutit. Jag förstod det skulle bli tufft att gå på två så lång sträcka som det var kvar, med så många starka i klungan. Därför tänkte jag att vi väntar in de två från Gimonäs CK, så jag sänkte tempot. Så var vi fyra stycken, men då stannade det snart av. trots att vi hade lucka. Jag gav upp och slutade trampa för att åter ansluta till klungan.

Då kommer en tredje cyklist från Gimonäs med fart och ansluter till Viktor Andersson som var den enda som inte sänkt farten så mycket att klungan redan var ikapp. Jag var inte särskilt orolig då de inte var så långt före och tempot inte var allt för högt.

Så här i efterhand borde jag stött i kapp dem, men det är lätt att vara efterklok. Jag tänkte helt enkelt att klungan tillsammans kör ikapp. Jag insåg först när det var för långt att ta luckan själv att klungan nu helt slutade köra. Klungans starkare cyklister bestod främst av cyklister från Gimonäs som nu bestämt sig för att släppa iväg de två då det var en Gimonäsare med. Jag försökte få igång klungan och hoppades i alla fall att någon skulle vilja hjälpa till, men nej.

Efter ett tag kom Johan och Peter från Gottne upp och skulle hjälpa till. Då hade det dock gått för länge och luckan var stor. Vi fick inse att det inte gick att gå ikapp på tre utan att vi skulle spränga oss. Att då ha hela klungan på hjul är inte optimalt.

Jag tog det lugnt ett tag innan jag försökte ett utbrytningsförsök. Nu var dock Gimonäs intresserade av att täppa till. Jag gjorde fyra ytterligare utbrytningar och hade lucka tillsammans med någon/några vid ett antal tillfällen, men ingen ville eller orkade köra. Varje gång la de sig bara på hjul. Det kändes som det var viktigare att jag inte kom loss än att köra för bästa möjliga planering och kanske kunna skapa en andra utbrytning.

Medan utbrytningen hade försvunnit i fjärran så var alltså hela klungan antingen för trött eller ointresserad av att skapa något nytt. Jag har full förståelse för att man inte gör något om man har fullt upp med att hinna med, sedan kan jag tycka det skulle bli roligare cykling om alla starka bidrog till en händelserik cykling, och inte mer av defensiv tristess. Men det är klart - alla kör som man vill och orkar.

Ska tillägga att de två cyklister som gick loss är riktigt starka och duktiga, och jag skulle haft svårt att vara före dem även om jag varit med,

När utbrytningen var på behörigt avstånd gjorde olika Gimonäsare några halvhjärtade utbrytningsförsök av vilka jag fick ta de flesta. I de fall vi var på väg lös, slutade de köra, så då var det bara att åter ge upp detta.

Idag var jag främst ute efter en positiv känsla och ett formbesked. Men jag ska inte sticka under stol med att även om det var ett mindre lopp så söker jag händelserik cykling och gärna en hyfsad placering. I och med dagens händelseförlopp blev det bara den goda känslan som blev kvar. Vilket i och för sig inte är fy skam.

Roligt att kunna vara så aktiv och ändå ha kraft kvar hela rundan. Jag hoppas att formen kan stiga ytterligare ett snäpp innan nästa helgs Sverigecup.

När vi närmade oss mål var det fortfarande ganska många kvar i klungan då det gått väldigt långsamt förutom de olika rycken, vilket gjorde att de som var på väg att släppa när det gick fort åter kunde ansluta när det stannade av.

Spurten i Själevad känns inte säker då det går brant utför och sedan en nittiograderssväng där man samtidigt korsar en järnväg. Därefter är det en bit med snirklande innan målet nås. Jag hade ingen lust att krascha och lade mig längst bak när vi närmade oss målet sökte jag mig fram till plats 9-10. Tyvärr blev det alldeles för trångt och jag fick inte fritt. De tre längst fram fick lucka och jag fick sicksacka mellan de övriga. När jag fick fritt kände jag mig stark, men det var för kort bit kvar för att jag skulle hinna utmana de tre som fått lucka. Jag rullade då i mål som fyra och totalt som sexa.

Sammantaget var detta en bra dag om jag ser till väder och till hur min kropp svarade. Själva loppet var ok, men det hade varit roligare med lite mer offensiv cykling och det är klart att i ett mindre motionslopp med bara ett lag på plats kanske det inte är optimalt om de kör lagkörning. Inte för själva loppet, eller för cyklisterna. På en större tävling har jag en helt annan förståelse för att det är lagkörning som gäller.

Efter så mycket arbete i slutet av loppet är nog benen trötta i morgon söndag, men planen är att komma ut på tempohojen en stund.  Förhoppningsvis följer det med lite god känsla även till denna disciplin och vidare till nästa helg.

fredag 21 augusti 2015

Pang-pang

Jag är tillbaka. Det har inte funnits ork och motivation att skriva något på snart två veckor, men inte har jag gett upp. Det blev bara en liten paus.

Men när kroppen inte är bra och förkylningen vägrar släppa sitt grepp är det inte särskilt kul att skriva. Varför bara skriva en massa negativt. Nej, då är det ofta bättre att ta en liten paus.

I början av augusti blev jag förkyld, och sedan har det suttit i. Jag provade att vila innan Vännästrampet, men det gav inte med sig och loppet kändes inte bra. Nu har jag haft snart två veckor utan något lopp då jag valde att sälja min startplats till Cykelvasan. Det var helt klart ett riktigt beslut. 

Jag har försökt att träna på, men kroppen har inte svarat. De senaste dagarna har det dock känts lite bättre. 
I kväll träffades ett femtontal cyklister från Vännäs CK, Gimonäs och Sävar för en gemensam träning med fokus på fart, utbrytningar och spurt. Allt för att höja formen.

Då det inte var en riktig tävling blev det ett riktigt högintensivt pass där många vågade sig på många utbrytningsförsök trots att vi visste att det med all säkerhet inte skulle lyckas att komma loss. 

Denna och alla andra cykelbilder är från de fösta fem kilometerna då vi körde lugnt och i samlad grupp. När det blev full fart var det inte läge att dra fram kameran.
För egen del blev det tre tillfällen där vi var några loss och snurrade med hög intensitet. Sedan gjorde jag några egna ryck och valde att gå med i alla andras utbrytningsförsök. Med andra ord var det ingen taktikkörning utan jag hade bestämt mig för att utmana kroppen för att se hur den svarade. 
Jag blev positivt överraskad i dag då det faktiskt kändes riktigt bra. Benen var pigga och kroppen ganska så bra - en klar förbättring. Sedan var det riktigt roligt med så många starka cyklister och sådan attackcykling. 
50 km med hög intensitet där både watt- och pulsmätaren fick arbeta. Den normaliserade snitteffekten hamnade på 316 watt under rundan och snittfarten blev nästan 41 km/h trots ryckig cykling. 
Det var helt klart en trevlig kväll med många trevliga cyklister från tre olika klubbar. Förhoppningsvis gör det också gott för formen.



 Troligen inte för lördagens Själevadsfjärden runt, då jag säkert kommer att vara seg. Men fokus ligger inte där utan på nästa veckas Sverigecup i Svanesund (några mil norr om Göteborg). Då hoppas jag att formen ska sitta där för ett starkt tempolopp på lördagen och en habil insats på linjen dagen efter.
Stark och nöjd grupp efter avslutad hårdkörning. Nu väntar bara för alla att rulla hem.
I morgon blir det vila, sedan åker jag alltså ned på lopp på lördag, kör lite tempoträning på söndag och racer på måndag. Sedan är det konferens och arbete som omöjliggör träning ett antal dagar. 
Jag avslutar med några bilder från tisdagens klubbträning som var den första kvällsträningen denna säsong där jag cyklade med kortärmat och kortbyxor och det kändes riktigt varmt. Det var trevligt.

Min blogglista