fredag 22 januari 2016

Gran Canaria - En sammanfattning, och i helgen "familj och sorg"

Ja, då var jag hemma i kylan. 50 grader kallare än på Gran Canaria. Men det finns mycket annat här i norr som jag mot slutet av resan längtade till. Framför allt till familjen som bara var med på första delen av resan.

Hur summerar vi då detta träningsläger? Ja, med mycket positiva känslor. Förutom att det var fantastiskt väder, fina vägar och bra cykelsällskap fick jag till träningen exakt som jag ville. Lägger vi då till att kroppen svarade bra under hela resan och det känns som jag ligger bra till i min träning, blir det ett extra plus.

Jag cyklade 14 av 17 dagar. Upplägget: 4 dagar träning, 1 dag vila, 4 dagar träning, 1 dag vila, 3 dagar träning, 1 dag vila och slutligen 3 dagars träning.

Första 10 dagarna då familjen var på plats var träningsmängden lägre och mycket fokus låg på familj. De sista sex träningsdagarna så blev det rejält med träning.

Totalt rullade jag 60 timmar effektiv tid, Det avverkades 1430 km och 25000 höjdmeter. Förutom dessa 60 timmar blev det också fem timmars sandträning.

Träningen har som sagt känts mycket bra, och nu hoppas jag att kroppen svarar bra och lyfter sig ytterligare några snäpp. Ett led i detta är att släppa rejält på träning under minst en vecka.

Det innebar vila i onsdags när jag åkte hem. Jag vilade även igår och i dag rullade jag bara lätt i ca 50 minuter. Det blir vila även i morgon och sedan ett kortare träningspass på söndag kväll. Hur det sedan ser ut nästa vecka beror på hur kroppen känns.

Nu i helgen ska jag, Katten och Melvin till hotell Lappland och vara där från lördag morgon till söndag eftermiddag. Vi kommer att delta i något som heter "Familj och sorg". Det är gemensamma aktiviteter och gruppaktiviteter. Melvin kommer att vara i en grupp med andra barn som också har ett syskon som dött. Jag och Katten är i olika grupper med andra föräldrar som också mist ett barn.

Förutom dessa två dagar kommer det att vara träffar under ytterligare tre dagar längre fram i vår. Det blir säkert väldigt tuffa dagar, men förhoppningsvis hjälper det oss alla att komma vidare och hantera situationen bättre. Men att prata om Tova med andra och riva upp en massa sår, och lyssna på andras situation och öden blir självklart inte lätt.

Jag lär vara ganska urlakad när jag kommer hem vid middagstid på söndag, men hoppas som jag skrev tidigare i alla fall ha kraft att rulla benen lite lätt på kvällen.

torsdag 21 januari 2016

Gran Canaria - Maxinsats på sista dagen!

På min sista dag på Gran Canaria var det mycket att göra efter avslutad cykelrunda. Därför blev det inget inlägg den dagen. I går reste jag hela dagen och passade då på att försöka arbeta ikapp en del så jag inte skulle ligga hopplöst offside när jag i dag gick in på mitt kontor här på Barn- och utbildningsförvaltningen. Det innebar att inlägget fick vänta ytterligare en dag.

Därför kommer först nu mitt inlägg om cykeldag 14 av 14, och inte i tisdags då det skedde.

Precis som under måndagen blev det under tisdagen cykling med Tom Pietilä och Erik From från Gimonäs CK. Vi skulle träffas vid deras hotell 09.00 och jag som varit många gånger på ön hade fått bestämma dagens runda. Kravet var att det skulle ta minst sex timmar effektiv tid.

Vädret var återigen på topp, liksom humöret. Självklart fanns det en oro för hur kropp och knopp skulle klara av denna sista dag, då träningsbelastningen varit så hög - men känslan av att vilja och glädjen av cykling övervägde.

Dessutom vet du aldrig hur hårt 6 timmar cykling är innan de är gjorda. Det beror förstås på väder, vindar, sträckningen, avverkade höjdmeter mm. Alla de aspekterna hade jag koll på innan vi cyklade iväg. Men en avgörande faktor visste jag inte, dvs med vilken intensitet skulle vi cykla. Det är en herrans skillnad beroende på hur hårt det går. Både Tom och Erik är ju väldigt starka cyklister, så om någon av dem skulle få för sig att vi skulle få jobba - så skulle det bli så. Själv hade jag ingen plan på att sista dagen sätta upp något tempo, förutom möjligen i något motlut - bara för skoj.

Det började i alla fall lugnt när vi trampade västerut efter kustvägen. Det var fortfarande lite molnigt, och solen var på väg upp. Riktigt fint.
Efter ca 10 km kom vi fram till rondellen där du når Soria om du cyklar in mot bergen, och så gjorde vi. Det innebär till att börja med 14-15 km slakmota och när det brantar på har du redan klättrat 200 höjdmeter.

Så dyker då skylten upp som visar att det nu väntar 5,5 km med i snitt 7,7% lutning innan det planar ut en stund. Häromdagen var Northug här och tränade och i övrigt är detta en stigning som många proffs kör på tid. Den passar bra för det då det är en ganska jämn stigning och det planar inte ut någonstans.


Denna dag gick det dock lugnt och kontrollerat på ca 250 watt. Istället för drygt 21 minuter när jag går på tog det en bit över 26 minuter. Ganska skönt att få ta det lite lugnare och luras att benen fortfarande är riktigt starka efter ett så långt träningsläger.

Väl uppe vid "målskylten" på 680 meters höjd fortsatte vi rakt fram in till Soria och även någon kilometer till bortanför kraftverksdammen där vägen tar slut. Där vände vi och tog åter sikte mot Soria och Martas Supermarket.
Självklart skulle även gimonäsgrabbarna få träffa Marta, och självklart var hon som vanligt på plats.

Efter lite vatteninköp trampade vi tillbaka någon kilometer och tog sedan höger för en fortsatt klättring för att komma in på vägen mot Tauropass. Denna väg är mycket dålig, men fungerar bra uppför. Den innebär ca 3 km klättring med 250 höjdmeter. De flesta höjdmetrarna kommer de första två kilometrarna där det lutar i snitt 9%. Vi tog det fortsatt lugnt, men då det var så brant klev wattsiffrorna upp en bit, för att vi inte skulle stanna och falla av cyklarna. Det gjorde att vi landade på ca 285 watt på stigningen som tog oss upp på drygt 900 höjdmeter.

Vi tog höger vid avtagsvägen med riktning Ayacata. Dags för lite mer klättring till en höjd på drygt 1250 möh. Vi fortsatte att ta det lugnt och kontrollerat och jag hade redan tänkt ut att detta inlägg skulle ha ingången att det gick lugnt och jag var stark. Allt kändes bra och detta var ett bra avstamp för fortsatt träning i kylan i Sverige.

I Ayacata blev det ett kortare kaffestopp. Sedan bar det utför mot Fataga. Vi svängde sedan vänster med riktning Santa Lucia.
Sedan bar det av ned mot kusten och det hade faktiskt gått relativt beskedligt hela dagen. Efter kusten mot Playa del Ingles gick det på en del och sedan lugnt genom staden. Vi fyllde på vattenflaskorna i Sonnenland och sedan var det dags för den sista delen av dagens runda och den sista för denna resa.

Vi skulle klättra upp för GC-503 som utgår från Sonnenland/El Tablero och rakt upp i bergen. Därefter väntar 15 tuffa kilometrar innan du kommer fram till en grusväg och du får ta samma väg tillbaka.

Vad är det då som är jobbigt. För det första är det många höjdmeter att klättra. Närmare bestämt ca 900 höjdmeter på 18 km, om jag räknar in sträckan innan den egentliga backen. Bara det i sig är ju ganska rejält.

Sedan är det så att de sista 11 km är det väldigt mycket upp och en del ned. När det går upp är det mestadels väldigt brant. Mellan 15-23 procent på de flesta ställen.

Fram till drygt 11 km kvar till toppen gick det hanterbart, men lagom till de branta stigarna bestämde sig Erik för att nu skulle det bli åka av - i alla fall för mig. Så tryckte han upp wattsiffrorna till över 400 watt och höll sig där en bra stund. När det var som brantast var det inte lätt för den gamle och tunge gubben. Jag höll dock ryggen på Erik, medan Tom ganska direkt valde att ta sitt tempo.

När Erik såg att jag låg kvar i rygg ökade han ännu mer, och jag han inte återhämta mig på de korta avsnitten när det flackade av. När han så åter tryckte på först i 450 watt för att därefter höja till 600 watt insåg jag att tar jag inte mitt tempo nu så måste jag ringa efter taxi för att sedan ta mig upp. Jag släppte av och lade mig på ca 350 watt och låg där.

När Erik såg att han fick lucka släppte han av lite och efter en stund var jag åter ikapp - dock inte återhämtad. Vi pratade några sekunder och han höjde åter intensiteten en del. Sedan dröjde det inte länge tills vi nådde en klättring på ca 20% där jag var tvungen att ligga i 600 watt för att hänga med. Återigen insåg jag att detta var en dålig idé och gick ned på mina +300 watt.

Jag började nu inse att det skulle bli jobbigt den sista biten innan jag fick vända utför. Det hade gått riktigt hårt och dessutom hade jag en sliten kropp. Ett exempel på det var att benen var väldigt trötta, men jag hade inte någon tid alls i högsta pulszonen på hela klättringen.

Hur som helst kämpade jag på en stund till innan jag efter ca 35 minuters hårdkörning tog det lugnt sista 5 minuterna till toppen. Eller lugnt och lugnt. Det var ca 10% lutning på slutet så det krävdes 280 watt för att överhuvudtaget ta sig upp.

Vad gav då detta för besked. Jo, för det första att jag kan bli väldigt trött. Att jag ändå hade ganska mycket kraft kvar trots att det var sista timmen på ett väldigt gediget träningsläger, att kroppen är lite sliten när inte pulsen går upp och att Erik är väldigt stark. Men sedan gör han ju en satsning i elitklassen och är 14 år yngre. Han vann också Sverigecupen i H30 år 2015 i överlägsen stil och är starkare i år, så det är nog inget att skämmas för att inte riktigt hålla hela vägen!?

Tittar jag på mina wattsiffror visar de att jag nog kan få en bra sommar, om jag kan hålla i träningen och få till det vid tävling. Snittet för mina 35 minuter låg i paritet med det bästa jag presterade förra sommaren på tempo, och då är ju inte intervallkörning det bästa för att få upp wattsiffror. Hur som helst blev det enda gången på resan jag verkligen försökte gå max, och det i den för mig sämsta terrängen. Men förhoppningsvis är det bra inför den fortsatta träningen.

Jag brukar aldrig maxa i backarna på Gran Canaria, men självklart skulle det vara roligt att ta Soriabacken som passar mig bättre, med maxinsats och se hur snabbt jag kan cykla uppför. Det kanske blir någon resa framöver?! Sedan vet vi ju aldrig vilken form jag har då.

Väl på toppen rullade vi alla tre ned och jag var helt klart väldigt mör i benen. Vi tog sikte mot Toms och Eriks hotell där tackade jag för två mycket trevliga dagar och rullade sedan till mitt hotell för lite mat och packande.

Det var verkligen roligt och givande att cykla med Tom och Erik. Hoppas det sker fler gånger.

Sista cykeldagen innebar ca 6,5 timmars cykling, 160 km och 3005 höjdmeter.

Igår var det så hemresa och jag landade igår kväll i Vännäs och kylan. Istället för cykling i +26 grader är det idag arbete som gäller. Dock inomhus. Annars hade jag fått sitta i -26 grader!

En sammanfattning av min träning på Gran Canaria lär dyka upp på en blogg inte allt för långt ifrån dig.

måndag 18 januari 2016

Gran Canaria - Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå

Dag 13 av 14 cykeldagar här på Gran Canaria är över.

Min näst sista dag här på ön fick jag spendera tillsammans med två riktigt starka cyklister. Det var Erik From och Tom Pietilä från Gimonäs CK.
Ovan molnen är himlen alltid blå
Förutom att de är mycket kompetenta cyklister, så var detta deras första riktiga cykeldag på ön, medan jag trampat väldigt många timmar de senaste två veckorna. Det var inte utan liten oro jag funderade kring hur detta skulle gå.

Trots att de cyklat mycket och är väldigt duktiga har de inte tidigare varit på Gran Canaria för cykling. De har istället hållit sig till andra orter och länder. Därför fick jag i dag designa rundan. Beställningen var att den skulle ta minst sex timmar. I övrigt hade jag fria händer.

Efter frukost cyklade jag ned till deras hotell i Maspalomas och därifrån gav vi oss av vid ca 09.00.
Vi tog vägen efter kusten mot Playa de Mogan. Tempot var inte särskilt uppskruvat, utan vi rullade på kontrollerat. Det är ett böljande landskap vilket innebär en hel del höjdmeter, trots att det är en kustväg. Framme i Playa de Mogan tog vi höger mot Mogan, och ca 15 km senare och totalt 600 höjdmeter avklarade svängde vi höger in i mot Tauropasset. Nu började den riktiga klättringen.

Nu väntade flera timmar lång klättring, med en paus efter drygt halva vägen. Vi trampade alltså på uppåt i väldigt fin miljö och med ett bra, men kontrollerat tempo. Då och då höjdes tempot och effekten gick upp. Jag hade varit orolig för mina ben, men de svarade bra och de var piggare än vad jag befarat med de wattal vi trampade i.

Vi nötte på från ca 200 möh när vi lämnade Mogan ända upp till Ayacata på ca 1250 meters höjd innan vi stannade. Vädret var bra, fin och bra cykling och bra snack.

Uppe i Ayacata tog vi en paus med lite bröd och dricka. Dessutom fyllde vi på vattenflaskorna.

Vi svängde vänster och snabbt brantade det till rejält. Så håll det i sig en bra stund och dessutom gick intensiteten upp. Helt klart lite ansträngande. Vi fortsatte klättra och vid kommande avfart blev det höger.

Vi fortsatte i samma tempo tills Erik bestämde sig för att trycka på rejält. Vips blev det rejält mycket tyngre när wattalen gick på +400. Jag låg i rygg och Erik fortsatte med samma intensitet en bra stund, men när Erik hotade med att fortsätta så i 20 minuter sänkte jag lite så han fick några meters lucka. Samtidigt visste jag att det snart var höger och skulle plana ut lite. När Erik når korsningen vet han inte var han ska och vi är ikapp igen.

Nu var det bara några minuter till toppen på 1949 möh. Sista biten togs kontrollerat, och så var vi uppe. Trevligt väder och varmt. Vi tog några foton och sedan var det dags att bege sig nedåt.

Vi tog en annan väg tillbaka och svängde vid andra avfarten in på väg 130, som via väg 120 leder till Ingenio vid kusten. Tur att vi dragit på oss överdragskläderna, för det gick fort utför och dessutom kom vi in bland molnen som inte var särskilt varma. För övrigt alltid roligt att titta ned på moln, vilket vi kunde göra på vår väg upp till toppen.

Att cykla i moln är inte alltid lika roligt. Idag gick det dock bra då luften inte var allt för kall. Vi började alltså på väg 130 som är ganska så hoppig och inte helt inbjudande, vilket alla andra vägar var idag. När vi tog höger in på 120:an var asfalten nylagd och vi svichade fram i höga farter.

Vi nådde Ingenio och rullade genom staden ned mot kusten. Väl nere svängde vi höger och efter ett tag tog vi åter höger. Nu åter upp mot bergen via Agüimes. Via väg GC-551 tog vi oss åter upp på 400 möh, Vägen är  väldigt böljande och vid de korta men hyfsat branta klättringarna turades vi om att köra på. Så nådde vi en ny väg och det bar utför på vägen som också går upp till Santa Lucia.

Ned till El Doctoral och sedan var det dags för lite slätåkning i medvind. Erik tryckte på stenhårt och vi låg kring 65 km/h mest hela vägen. Trevligt.

Väl framme vid Eriks och Toms hotell tog vi en liten fika och slappade ett tag innan jag åter begav mig av till mitt hotell.

Det blev ytterligare en riktigt trevlig runda. Mina ben kändes bättre än förväntat. Jag fick ihop 3100 höjdmeter, 6 timmar och 25 minuters cykling och 165 km avverkades.

Eller tränade jag alls? När jag skulle avsluta min träning tittade jag på cykeldatorn. Det står med stora bokstäver - tryck ok. Cykeldatorn behöver återställas. Jag trycker ok - och vips har jag aldrig tränat!

Ja, jag vet hur länge jag tränat, hur högt jag klättrat osv. Men jag kan inte analysera träningen, lägga in mina effekt- och pulskurvor och jag kan inte se på någon karta var jag varit. Helt klart lite surt, men jag tror att jag ändå tränat. Det känns så i benen.

Väl tillbaka på hotellrummet fixade jag en del och sedan var det dags för middag. En hel del behövde stoppas i munnen, då dagens aktivitet bränt bra många kalorier.

Nu blir det verkligen spännande att känna hur min kropp känns i morgon. Det blir min sista cykeldag för denna gång här på ön. Tanken är som idag att vi ska trampa 6 timmar effektiv tid.

Mitt mål i morgon är att ha roligt och få bra träningseffekt. Sedan hoppas jag verkligen att jag inte får ont någonstans, blir sjuk efter all hård träning eller liknande då jag inte vill få ett långt uppehåll när jag kommer tillbaka till Sverige. I stället hoppas jag på att min vistelse här har gett en bra nedträning, så släpper jag lite på detta och så kommer superkompensationen. Sedan tränar jag på ännu högre nivå. Vi får se hur det går med det. Hur som helst har träningen här på ön gett många positiva besked. Nu ser vi till att det fortsätter så.

Till att börja med ska jag klara 6 timmar med ganska hög intensitet och många höjdmeter även i morgon, och frågar jag mina ben ska oron vara något större än vad den var inför idag.

söndag 17 januari 2016

Gran Canaria - Tung mat, språkförbistring, campingproblem och ny väg

Enligt mitt planerade upplägg var det vila igår och sedan avsluta med tre träningsdagar innan jag åter kommer hem till det kalla norr.

Idag blev det ett distanspass som var tänkt att bli lugnt. Här på Gran Canaria är det dock inte helt lätt att designa lugna rundor. Det är allt för kuperat och blåsigt för att du ska nå någon större framgång.

Jag gjorde i alla fall mitt bästa och tänkte att jag cyklar österut och en likartad väg tillbaka. Med andra ord en tråkig runda om du tittar på väg och miljö. Det brukar ofta vara storm emot, men jag hade läst på nätet att det inte skulle blåsa så mycket.

Jag kan säga att nätet hade fel. Det blåste på rejält. Trots att det är platt eller slakmota var det inte lätt att få upp någon fart, även när jag tryckte på lite. Då jag dessutom inte skulle trycka på blev det en utmaning. Jag låg och pendlade mellan 15-20 km/h beroende på om det var helt slätt eller lite motlut. Wattmätaren visade ca 240 watt. För er som har koll på watt vet ni att det var rejäl motvind. Ni andra vet det också nu, för jag skrev det just...

Hur som helt var jag less på motvinden och den tråkiga vägen när jag kom till El doctoral och svängde uppåt i byn och tänkte att jag skulle prova att först cykla GC-65 som är vägen vi brukar komma om vi susar utför från Santa Lucia. Sedan var planen att prova en ny väg. Det innebar att svänga höger in på GC-551 mot Ingenio, istället för vänster som leder upp till Santa Lucia.
Inte fel att få cykla så här när det är bister vinterkyla i hemorten
Så gjorde jag också, och det innebar en del klättring innan jag fick svänga höger in på min nya väg som jag aldrig tidigare cyklat. Beläggningen var lite ojämn, men naturen var fantastiskt fin. Det var också böljande cykling som jag gillar.
Vackert väder och som vanligt fina vyer


Så börjar jag känna igen mig. Har jag inte cyklat här förut? Tror inte det. Fortsatte ytterligare ett tag. Så ser jag helt plötsligt en pil upp till vänster där det står camping. Jag har varit här förut. Det var länge sedan, kanske 2012. Det var i alla fall med bror.
Ja, pilen är till höger. Jag vet. Men bilden togs sedan jag vänt och bestämt mig för att klättra upp och titta.
Vi brukar diskutera hur någon vill campa där. I obygden på 400 meters höjd. Inte nog med det. Det är en vindlande väg upp till campingen. Dessutom är det en extremt brant väg. Där skulle jag aldrig våga köra upp med min husvagn. Det skulle med säkerhet leda till en säker katastrof.

Jag cyklade vidare, men så ändrar jag mig och vänder. Varför inte se hur det ser ut. Sagt och gjort, jag tar åter vägen mot campingen.
50 höjdmeter ner till korsningen till höger nere i bild. Detta på 275 meter och en knicksig sväng på vägen. Vägen är bred som en bil ungefär. Camping här till sommaren någon? Trodde inte det.
Det är brant vill jag lova. Den första biten på 275 meter är det ett snitt på 18% och väldigt smalt. Dessutom skarpa svängar. Men upp kommer jag med cykeln. Det hade jag inte gjort med bil och husvagn.

Efter att avverkat det brantaste fortsätter det uppåt i ytterligare någon kilometer. Sedan är den där - Campingen. Den är trestjärnig. Den ser katastrofal ut. I Sverige hade den inte ens varit enstjärnig och du skulle få betalt för att bo där.
Campingreceptionen som ledde in till ca 4 husvagnar som sett sina bästa dagar.
Hur som helst roligt att se. Rullar ned igen och fortsätter mot Ingenio. Vägen är fortsatt fin ända fram till staden, då jag också vänder söderut och får vinden i ryggen. Därefter väntar ett antal väldigt lätta kilometrar efter kusten. Efter El Doctoral ligger jag i ca 60 km/h utan att ha något tryck i pedalerna.

Framme i Playa del Ingles cyklar jag vidare mot mitt gamla hotell där jag bodde med familjen. Jag lämnade nämligen en plastpåse med grejer där i samband med min flytt av hotell och stress för att hinna med Team Norrbotten ut på en runda. Det var medvetet att lämna den, men då den inte hade några större värdesaker trodde jag den skulle vara kvar vid ett senare tillfälle. Men när jag kom tillbaka i torsdags var den borta. Jag skulle nu tillbaka för att kolla om den kommit tillrätta.

Vi kanske ska säga att första gången jag var där sa jag till receptionisten något i stil med "I have lost a plastic bag with shoes, a towel and some other stuff". Svaret blev då. Den finns i poolbaren. Jag gick dit och de kom med en plastpåse. Jag försökte förklara läget, men då kom det fram en börs. Jag tackade och gick tillbaka till receptionen för att förklara att de i poolbaren inte förstod. Kanske kunde receptionisten förklara tydligare så vi kunde hitta var mina grejer var undanstoppade? Receptionisten sa då: "Poolbar don´t have plastics? You go to the supermarket". Jag förstod då att även hon inte förstod mig. Till slut lyckades vi dock förstå varandra och hon inser att något är borta. Hon sa att jag skulle komma tillbaka, så skulle de se om den fanns någonstans.

Dagen efter var jag tillbaka och det var en ny personal i receptionen. När jag åter försökte förklara att jag tappat mina grejer blev svaret: "We have not. Go to Supermarket". Efter många om och men förstod hon att jag tappat något. Hon skrev upp det i en bok och ville också ha mitt telefonnummer. De skulle ringa om de hittade något.

I dag hade det gått ytterligare några dagar och jag tänkte, att jag kan åka dit och kolla en sista gång. Framme i receptionen ställde jag min fråga för tredje gången till en tredje person. Även hon svarade att plastpåsar fanns att köpa i deras Supermarket. När jag då tydligare sa att det var en borttappad påse med bland annat skor i frågade hon hur länge den varit borta. Jag sa 3-4 dagar. Hon skakade på huvudet och frågade varför jag väntat så länge med att komma dit. Den har ju hela tiden varit där. Underligt att du inte behövde den fortsatte hon med. Receptionisten öppnar en dörr och där är påsen. Jag tackade och åkte glad därifrån.

Sammantaget kan jag säga att språkförbistring kan ställa till det i bland.

Efter den extra lilla rundan, rullade jag tillbaka till hotellet för en sen lunch. Jag hade då cyklat i 3 timmar och 1000 höjdmeter på en runda som var planerad att vara platt. Så kan det gå.

Efter lunchen blev det sandträning i två timmar. Därefter gick jag på lite upptäcktsfärd på hotellet. Jag har egentligen inte sett något här förutom restaurangen. På taket fanns det ett fint soldäck och ett litet varmt bubbelbad. Sonen sa igår att han ville att jag skulle bada i dag och skicka en bild. Han vet att jag aldrig badar utan honom, så det var ett omöjligt uppdrag. Men nu hade jag chansen. Det var säkert närmare 40 grader i vattnet, så jag hoppade i. Jag låg där och slappade ett tag innan jag gick ned på hotellrummet för att slappa lite mer.
Med solen i ögonen, bubbel på kroppen och utsikt som heter duga
Vid åtta gick jag ned för att äta middag. De har en väg på första våningen utanför hissarna. För skojs skull vägde jag mig innan middagen. Middagen smakade bra. Kanske för bra. Vägde mig också innan jag åkte upp på rummet, Plus 2,1 kg!! Det var en tung middag det.

Nu är det dags att packa ihop och förbereda allt inför morgondagens cykling. Jag cyklar iväg till Maspalomas 08.45 för att möta upp Tom Pietälä och Erik From från Gimonäs CK för en gemensam långrunda i bergen. Det ska bli riktigt trevligt. Hoppas bara benen är med mig så pass att de inte behöver vänta på mig. De kommer med fräscha ben och mina är som ni förstår inte helt krispiga efter ett långt träningsläger som snart går mot sitt slut. Ja, det blir som det blir. Bara att kämpa på.

Den som läser får veta hur det gick.

Gran Canaria - Trött, lite sömn, tysk prioritering och läge att ladda om

Efter två rejäla rundor med Team Norrbotten på totalt 15 timmar, 6000 höjdmeter och ca 350 km var benen sega i går morse.

Tur då att jag inte planerat för ytterligare en mastodontrunda. Denna dag skulle det i stället bli en lite kortare tur som innebar cykling upp via Fataga och sedan höger just före Sant Bartolome och ned till kusten via Santa Lucia. Sedan full fart i medvinden efter kusten.

För dagen hade jag nytt trevligt sällskap. Denna gång av Fredrik Eriksson från Strängnäs.

För dagen var vädret lite sämre än vad jag vant mig vid. Det var dock fortfarande varmt, men solen lyste med sin frånvaro. Samtidigt blåste det rejält. Det innebar förutom en klättring på ca 1000 höjdmeter innan det vände utför, också en fin motvind. Vad gör vi inte för träningen!?

Det gick medelhårt uppför, men visst kändes det att mina ben nu hade trampat 33 timmar på en vecka. Väl på högsta punkten för dagen blev det lite foto innan det bar utför.

Som jag skrivit tidigare så gillar jag verkligen att ta vägen via Santa Lucia ned mot kusten. Det går att ligga på ordentligt på många håll och underlaget är perfekt. Sedan finns det de här korta stigningarna där du orkar trycka hela vägen och bli full med mjölksyra först när det precis bär utför. Du hinner då återhämta dig till nästa korta stigning ca 20-30 sekunder senare. Roligt med vindlande vägar.

Det var bra fart som vanligt både uppför och utför. Vinden var nu så pass mycket i ryggen att min utväxling reducerade maxfarten på flera ställen då jag helt enkelt växlade ur. Uppför fanns det dock inga begränsningar.

Med bra fart nådde vi kusten och nu låg det rejäl medvind i ryggen. Jag pejsade på ca 300 watt och låg där förutom i de korta stigningarna där det blev mer. På vissa håll blev watten ännu lägre då jag redan hade högsta växeln och en bit över 100 i kadens.

Svagt utför och medvind, så Fredrik kunde mest rulla med. Det gjorde att han mot slutet ville ta en förning för att i alla fall bli lite trött.

Bra fart uppför sista korta klättringen innan Playa del Ingles och sedan lugnt.

Efter drygt 70 km, 1300 höjdmeter och ca 160 minuters cykling sa vi tack och hej. Jag rullade en liten bit till innan det fick vara bra för dagen.

Efter cyklingen blev det lite lunch och sedan var det dags för nästa träningspass som innebär sandträning vilket jag brukar göra här på ön, men denna resa inte hunnit med. Det blev 135 minuter med bra intensitet.

När jag kom tillbaka till hotellet kände jag att inte var jag pigg inte. Kroppen var helt klart intresserad av vila. Det blev därmed lite slappa på rummet innan middag.

Efter middagen var jag så pass sliten att jag inte orkade smattra in något inlägg, så det kommer idag istället.

På tal om i dag, så är vi nu där. Idag var det sedan jag bokade resan inplanerad vila, alternativt lite återhämtningsträning. När dagen började var jag inte säker på hur jag skulle göra, men det visade sig att vila var det bästa valet. Först fick jag dock säga till på skarpen och verkligen övertala mig själv att ibland måste vi våga vila.

Det var nog rätt val. Väldigt mycket träning på slutet och lite sömn, då jag somnat sent och stigit upp tidigt i flera dagar i sträck. I dag blev det rast och vila fram till nio, vilket var skönt.

Så förutom en promenad på en dryg timme har jag mest laddat kropp och själ idag. Ätit, sett lite på film, arbetat och legat på sängen och gjort just ingenting.

Som tröjan säger - "Train hard - Get lucky". Jag har tränat hårt, så nu ligger jag och väntar på att ha tur.
Vet inte om bilden blev väldigt suddig, eller om det bara är jag som är trött!?

Nu hoppas jag att det tillsammans med bra sömn i natt ska göra att jag får till bra kvalité på mina tre sista träningsdagar här på ön.

Planen är att i morgon köra relativt lugnt och inte allt för många höjdmeter, för att de två sista dagarna åter trycka på med tid, höjd och sträcka.

Vill du veta hur det går, får du läsa vidare här på bloggen.

Jag hade för övrigt en plan att se på alpint och längdåkning i dag. Det finns nämligen Eurosport här på hotellet. Dock är det den tyska versionen. Det blir då tydligt att vissa sporter som knappt finns hos oss har en helt annan status i Tyskland. Eurosport valde nämligen att visa en direktsändning av rodel som sträckte sig över större delen av dagen istället för att visa längdåkning eller alpint. Sedan blev det lite skidåkning i alla fall, men då skidskytte.

Nu ska jag plocka fram lite cykelkläder, fylla vattenflaskor mm och i övrigt förbereda mig för morgondagens cykling. Sedan middag.

Vi hörs.

Min blogglista