onsdag 16 mars 2016

Ruskigt tråkigt!!!

Det är verkligen inte roligt att behöva skriva om negativa känslor på bloggen. Jag skulle hellre vilja förflytta mig till känslan i höst och i början av året då mycket gick bra. Framför allt flöt träningen på och jag blev starkare och starkare.

Som det är just nu är det inte helt lätt att vara positiv. Visst, det är mycket som går bra och allt är relativt när det gäller vad som anses negativt. Ja, jag skrev så sent som för mindre än en vecka att jag skulle vara positiv vad som än hände. Jag inser att jag just nu inte klarar det.

När jag inte kan träna är det svårt att vara positiv. Det är ändå träningen som genom hela mitt liv gjort mig stark, positiv och som hjälpt mig att klara svåra stunder.

Hade jag inte haft min träning är jag säker på att jag inte haft en chans att klara av att hantera förlusten av Tova, som jag gjort nu. Visst är det tungt och mycket som är jobbigt, men jag står upp och arbetar. Jag orkar också se framåt och kan se positiva saker. Här har jag alltså träningen att tacka för mycket.

Att ha mål och något att se fram emot är en annan del som driver mig.

Nu börjar det därför bli tufft. Jag kan inte träna och har inte kunnat träna på mycket länge. Det lilla jag tränat har inte varit vad jag kallar träning - utan att bara rulla benen.

Det kanske är som att strö salt i såren, men idag kollade jag hur illa det egentligen varit och vad jag kan sätta för förhoppningar och mål inför sommaren.

Anledningen till att jag gjorde det var att min förkylning i går återigen tog ny fart och jag var tvungen att lägga mig redan före åtta på kvällen och sedan sov jag 12 timmar utan att vara särskilt pigg när jag vaknade.

I söndags kände jag för första gången på flera veckor att jag mådde lite bättre, och då var det förstås inte positivt att redan på måndag natt inse att förkylningen var tillbaka. Ett tillstånd som alltså försämrades ytterligare under tisdagen.

Hur har det då sett ut med min träning?

Sedan mitten av januari har jag genomfört 7!!! bra träningar. Målet var 50 bra träningar under denna period, vilket var nivåer jag höll under hela hösten.

Jag har 0!! bra träningar de senaste 24 dagarna. Det lilla jag cyklat har varit på återhämtningsnivå och inte ens det har blivit mycket.

Ännu värre är att det inte finns några tecken på att det blir någon vettig träning den närmaste tiden.

Ruskigt tråkigt att inte kunna träna och otroligt tråkigt att inse att de mål jag satt upp för hur stark och tränad jag skulle vara i slutet av april helt kan strykas. Jag har fortfarande ett litet hopp om att hinna få lite form till andra delen av säsongen, men även det börjar kännas tufft.

Extra tråkigt känns det då nästan hela säsongen 2013 försvann då vi mestadels var på sjukhuset med Tova, hela 2014 försvann då Tova först var på sjukhus och sedan dog och första delen av 2015 fick ställas in främst på grund av mentala och fysiska sviter av Tovas död.

Så gick det äntligen mycket bra hösten 2015 och jag har verkligen satsat stenhårt för att få framgång till sommaren. Jag fick ett hopp om att få en hel säsong där jag skulle ha chansen att prestera, men nu verkar det flyga sin kos.

Så tråkigt.

Jag försöker påminna mig om att det finns värre saker, vilket jag och min familj verkligen fått uppleva i praktiken, men då träning och livet är så sammanflätat för mig - är det inte lätt att helt vara av banan.

Så istället för att i mars 2016 vara starkare än någonsin är jag nu i ett helt annat sämre läge.

Jag vet det inte är särskilt upplyftande att läsa när någon bara gnäller, så vi får se om jag skriver något mer innan jag mår bättre och i alla fall fått träna några gånger. Alternativt att jag hittar något att skriva om som inte berör min egen cykling. Vi får så hur det blir.

Kanske kommer det också en dag inom kort då jag ser ljuset lite mer än vad jag gör i dag - även om jag inte får träna och kroppen inte är pigg. Jag är ju i grunden en person som ser möjligheter så det är inte roligt att känna så här.

måndag 14 mars 2016

Fjällen, Tova skulle fyllt 15 idag, och en förhoppning att snart vara på.

I lördags åkte vi upp till Hemavan för att njuta fjällmiljö och för att umgås med Erik (bror), med familj.

Igår var det skidåkning, vilket det inte blivit mycket av på senare år. När jag var yngre tränade och tävlade jag, i går kom jag fram till att jag åkt slalom 7-8 ggr de senaste femton åren. Senast var 2010, vilket även var senaste gången sonen provade. Då hade vi sele åt honom.

I går fick sonen därför inleda dagen i backen med en timmes skidskola, vilket visade sig vara bra. Han var snabbt igång och det gick mycket bra både igår och idag.

Jag och Katten har turats om att åka med sonen och att köra på lite mer i de större backarna. Igår åkte jag med Erik då jag inte åkte med Melvin och idag åkte Katten med Emma.

Idag avslutade jag med tre timmars rejäl och hård åkning i backen och mot slutet brände det extremt i benen. Mjölksyra upp över öronen. Jag lär ha träningsvärk både i vader och lår när jag vaknar i morgon. 

Trevligt med skidåkning och dessutom lite träning nu när det är vila från cyklingen. Extra roligt att Melvin verkligen njutit.

Idag är Tovas födelsedag. Hon skulle blivit femton år, men vi fick bara lite mer än 13 år med vår finaste.

Här är hon på sin sista födelsedag. Det var en riktigt bra och fin dag. De sista två åren har denna dag till största del varit en jobbig dag.

I morgon åker vi hem och då hoppas jag att kroppen vaknat till så det går att få till kvalitetspass på trainern de närmsta dagarna, vilket under längre tid lyst med sin frånvaro.

Jag hoppas inom kort återkomma med episka trainerpass, och sedan börjar avresan till Mallorca närma sig med stormsteg.


Vi tände ikväll var sitt ljus för Tova och ställde utanför stugan. Fint, sorgligt och vemodigt.

Min blogglista