lördag 26 november 2016

Gran Canaria - Dangerous! Don´t go there!

Då var det dags för näst sista cykeldagen för denna gång.

Jag hade velat fram och tillbaka vilket som vore bäst. Att köra en långrunda i dag eller på resans sista dag. Att trampa långt båda dagarna var inte aktuellt.

Efter många om och men valde jag att ta långrundan i dag, även om risken var stor att jag då skulle vara allt för seg för att det skulle bli bra. Skälen övervägde dock då jag sista dagen behöver tid för att packa mm, men också för att många säger att det är bra att inte köra för hårt sista dagen. De säger att du då har mindre risk att bli förkyld i samband med hemresan. Ja, nu får vi se hur det är med det.

Som vanligt var det tidig frukost. Vilket innebär uppstigning samma tid som när jag arbetar. Ni som läste igår kanske kommer ihåg att jag tvättade mina cykelkläder och var orolig att de inte skulle vara torra. För att öka chansen till ett lyckat resultat hade jag valt att torka en byxa och tröja inne och en av varje ute. Utvärderingen visade att det var grejerna inne som var torrast. Det innebar dock inte alls att de var torra, utan fortfarande mysigt fuktiga. De luktade däremot gott vid en första inandning. Efter en stund insåg jag dock att det förutom fuktighet fanns kvar en del svettlukt. Fräscht värre. Inget att klaga på, cykelkläder brukar ändå bli blöta efter en stund.

Vid halv tio rullade jag iväg västerut efter kusten. Vädret var fint, solen lyste och det var ca 22 grader trots att klockan bara var ca 09.30.

Jag började lugnt i det böljande landskapet då jag var lite orolig för hur kroppen skulle kännas. Men det är inte lätt att cykla lugnt. Ganska snart såg jag en cykelgrupp på 6 personer som var en backe före mig. Inte kunde jag låta bli. Jag var tvungen att se om jag skulle hinna ikapp innan jag skulle svänga av vägen. Det blev en intervall på ca 5 minuter, men ikapp kom jag. Det var bra för känslan, men kanske inte för cyklingen för resten av dagen?

När jag totalt cyklat drygt 12 km kom jag till rondellen där du tar första avfarten om du ska ta klättringen upp till Soria. Det var också min plan. Sedan skulle jag klättra vidare från Soria in till Tauropass och sedan upp i bergen. Av det blev det inget!

Innan själva klättringen är det ca 16 km med en slakmota på ca 2%. Jag han dock inte särskilt långt innan det började dugga. Jag tänkte dock att det skulle lätta och fortsatte. Men så såg jag i fjärran att det inte såg ljust ut precis.

Nu började cyklister komma nerför berget och ropa olika saker. Den första: "It is dangerous". Jag rullade vidare. Tänkte inte mer på det. Så kom den andra "Turn around. Don´t go there". Nu började jag tveka. Så kom den tredje som viftade på många olika sätt och sade något upprört på ett språk jag inte förstod. Jag förstod dock att han inte tyckte jag skulle cykla vidare. Jag tänkte att jag rullar vidare runt nästa sväng. Så kom jag in i störtregnet och vädret var helt plötsligt helt annat än bra.

Jag och alla andra jag såg fick ge upp och vända. Jag hade nu sex km tillbaka till rondellen, så jag hade inte kommit så långt innan det var kört.

Det blev till att rulla vidare efter kusten. Min nya plan var att rulla hela vägen till Puerto de Mogan och sedan cykla till Mogan. Var vädret okej där skulle jag cykla uppför Tauropass.

Väl nere vid kusten var vädret åter perfekt. Efter en sund blev det en teknisk paus och ni kan se på bilden att vädret inte var helt lika. Gubben var dock densamma.

Efter totalt 41 km cykling svängde jag in mot landet med riktning Mogan.

Jag hade redan tagit några avstickare till hotellområdena efter vägen, både för att kolla hur det såg ut, och för att få lite mer km i benen. Jag var nämligen ganska så orolig att det skulle bli stopp i Mogan på grund av regnet. Innan Mogan tog jag också en liten avstickare in i en by innan jag cyklade vidare.

Hur som är det en del stigning bara för att nå fram till klättringen efter ca 10 km. Ungefär 300 höjdmeter närmare bestämt.

Jag rullade förbi Mogan och började närma mig bergen. Inte såg det så lovande ut. Såg nästan ut som det brann i bergen.
Men så lätt ger jag inte upp, så jag rullade vidare. Jag ser nu att det lättar lite, och framför allt just där jag ska klättra är vädret bättre. Just när klättringen ska börja är jag nästan ikapp två cyklister.

Cyklist nummer två kommer ikapp cyklist ett som är en tysk med klubbtröja. Vet inte vad som händer men de börjar tävla mot varandra. De måste vara starka han jag tänka då det är många kilometers klättring som väntar.

I början är den tuffaste biten på hela klättringen tycker jag. Du har inte kommit igång ordentligt och det är upp mot 15% på flera ställen. Jag tar det balanserat och håller mitt tempo.

Kampen är avgjord framför mig och tysken har gett sig. När cyklist nummer två ser att jag snart är ikapp honom spurtar han i från mig och ligger snart ca 200 meter före. Jag håller mitt tempo som är medelhårt.

Efter en stund är jag åter ikapp cyklisten framför. Jag blir förvånad att han var så offensiv då jag tror han inte cyklat så länge. Han har byxor utan hängslen och innanför skymtar kalsonger. Dessutom har han träningsskor och inte cykelskor.

Jag hinner observera detta innan mannen åter ökar tempot då han ser att jag är ikapp. Jag håller mitt tempo och håller mig från att tävla. Efter en stund är jag åter ikapp, och nästa gång jag tittar bakåt är han försvunnen. 

Vilken tur att vädret nu var så bra. Denna klättring är verkligen en av de trevligaste på ön. Väldigt fin asfalt och lagom brant för att jag ska känna mig hyfsat bra och stark. Jag rullar vidare kontrollerat med målet att få cykla upp till korsningen där du kommer ut från Soria om du klättrar därifrån. Högre upp i bergen hade jag skippat för dagen. Jag var inte intresserad av att frysa.

Efter 8 km klättring var jag på 879 meters höjd och jag hade nått korsningen jag skulle vända vid. Själva klättringen är i snitt 6,5% och som jag tidigare sa trevlig och med bra asfalt. Det är dessutom väldigt fin miljö här.

Jag vände om och rullade ner. Först efter flera kilometer möter jag cyklisten med de vanliga skorna. Han hade stannat och tagit paus. Ytterligare några kilometer ned är tysken på väg upp. Ja, det var nog inte helt smart att maxa i början av klättringen.

Det syntes för övrigt att det varit ett väldigt oväder även i denna klättring. Det var blött på vägarna och det hade varit flera ras vilket innebar att det var stenar på vägen. Dessa kommer att rensas bort, men fram till dess är det inte helt optimalt.
Jag tog nu riktning mot Puerto de Mogan för att fylla på vatten. Därefter åter tillbaka efter kusten. Det hade nog gått lite väl hårt i dag för att vara en så lång runda. Men inte var förståndet bra för det. När det kom en spanjor som ville rejsa efter kusten var jag inte sen att nappa. Det blev alltså allt annat än lugnt under de kommande 30 minuterna.

En stund före rondellen mot Soria eller till hotellet hade spanjoren vikt av och jag var åter själv. För att få ihop den runda jag planerat tog jag nu vänster i rondellen. Det var dags för att göra ett nytt försök med Soria. För nog borde det fungera i och med att det gick att klättra upp via Tauropass!?

Jag rullade på och det såg bättre ut. Ungefär där jag vände förra gången började det dock att dugga. Jag fortsatte, då det varit likadant innan förra klättringen, men då hade det lättat när jag nådde längre in i landet. Efter ytterligare fem km fick jag dock ge upp Soria för andra gången samma dag. Återigen spöregn. Muntert - Not.

Varför de jag mötte tidigare under dagen sagt att det var dangerous? Jag gissar att det inte bara var regnet, skarpa svängar, brant utför och därmed halt. Troligen hade det även rasat sten. Ja, jag kan inte verifiera vad det berodde på. Valde ju att vända. Är för söt för att klara regnet.

Jag cyklade åter mot kusten. Där var det som vanligt toppenväder. Jag vände nu cykeln mot Playa del Ingles. Jag hade dock inte tänkt cykla till hotellet riktigt än.

Istället valde jag att svänga inåt landet när jag nådde Maspalomas. Det var nu dags för att cykla upp för Monte Leon. Detta gör du genom att ta riktning mot Aqualand och Palmitos Park. Du rullar förbi Aqualand och du väljer vägen parallellt med den som går till Palmitos Park.

Denna gång valde jag ta rundan i vänstervarv vilket innebär att du börjar med den tuffa klättringen och inte som om du kör åt andra hållet börjar med slakmota i 10 km.

De första 2,5 km är tuffast med i snitt 7,7%. Totalt är sträckan till toppen ca 6 km och har en snittlutning på 5,8%. Det är en hel del som är ganska så platt eller till och med utför. Det innebär att det också är många avsnitt som är rejält branta. Den allra första kilometern är dock värst med 14-15% på många ställen och ett snitt på över 10%. Klarar du bara den delen blir det snart lättare.

När du kommit upp några hundra höjdmeter har du kommit in på de finare miljöerna och här hittar du också många fina hus.
På lite drygt 400 meters höjd kan du titta ned till vänster. Långt där nere ligger Palmitos Park vilket för övrigt är värt ett besök, även om inträdet är dyrt. Du kan ju också välja det billiga alternativet att ha en bra kikare eller kamera, så kan du se i alla fall se delfinshow och fågelshow. Du missar dock mycket annat skoj. Idag tränade delfinerna lite. 
Det var perfekt att stanna för att fota delfiner. Då fick jag också i mig lite extra vatten och en bar. Det var nämligen så att nu började tröttheten slå igenom. Det kanske inte är så underligt då det var sjunde cykeldagen i rad och jag hade cyklat ganska hårt och hittat en hel del höjdmeter.

Så var jag uppe och möttes av denna utsikt. Fint va!?


Nu var det ca 3,5 km av slingrande väg utför innan jag kom ned till Ayaguares och den väntade utförslöpan där det går att trycka på hela vägen. Så gjorde jag även idag och det innebar farter på mellan 40 och 50 km/h, trots motvind.

Nere vid kusten igen och nu tog jag sikte på hotellet. Väl framme hade det åter blivit en ganska lång dag på cykeln. Totalt ca 6,5 timmar och lite drygt 160 km. På denna sträcka hade jag avverkat 2440 höjdmeter. Det går som du ser få ihop ganska mycket höjdmeter utan att hamna i bergen centralt på ön.

Jag bar upp cykeln till våning två och tog nyckelkortet för att låsa upp. Rött. Provad igen - Rött. Surt. Ner till receptionen. Där fick jag stå svettig och hyfsat trött i ca 10 minuter innan det var min tur. När jag sa att de behövde aktivera min rumsnyckel blev det problem. Jag hade enligt deras dator aldrig bott på hotellet. Min bokning fanns inte alls.

Receptionisten gav till slut upp och en ny kom. Det var hon som checkat in mig, så hon visste i alla fall att jag bott där. Nu visade det sig att de checkat ut mig, och jag förklarade att det var fel. Bokningen är till måndag. Mycket dividerande fram och tillbaka. De behövde vouchern för att bekräfta att jag hade en bokning till måndag. Den var på hotellrummet, och de ville inte fixa till nyckelkortet så jag kom in. Efter lång stund kom de dock på att jag kunde temporärt få komma in på rummet. Upp och hämta vouchern och ner igen. I kö igen. De fick se vouchern, insåg att de gjort fel. Fixade detta på ca 1 minut och sa Sorry. Sedan var det klart. 40 minuter hade nu gått sedan jag kom tillbaka från cykelturen. Var kanske inte det jag hade önskat få ägna tid åt.

Till slut blev det middag och därefter gick jag och köpte våtservetter för att kunna rengöra cykeln när den ska hem.

I morgon blir det lite kortare cykling. Övrig tid kommer jag ägna åt packande, slappande och kanske också lite sandträning för att mjuka musklerna efter all cykling.

fredag 25 november 2016

Gran Canaria - Rekordfart

Efter gårdagens mastodontrunda hade jag en liten annan plan i dag.

Den började som vanligt med frukost 08.00, och innehållet samma som övriga dagar.

Därefter lite fixande och donande inför cyklingen som skulle ske senare på dagen. 

Nu väntade först 3 timmars promenad i sanden. En träning som både ger mycket, och som brukar mjuka upp benen inför cyklingen. Idag blev det 24000 steg i mjuk sand. Blir nog som vanligt lite träningsvärk i småmusklerna i underbenen.

Därefter tillbaka till hotellet och lägga alla cykelkläder i blöt. Ja, inte de jag skulle ha i dag, men övrigt. 

Jag hade lagt fram alla cykelattiraljer jag skulle ha, fyllt flaskor mm på morgonen, så 20 minuter senare var jag ute på cykeln.

Jag hade bestämt mig för att starta åt öster även idag. Om benen kändes bra var också tanken att trycka på lite mer i dag. Med andra ord - kort och lite hårdare. Jag rullade igång och det kändes förvånansvärt bra. Med andra ord sattes planen i bruk.

Med andra ord skulle det bli lite offensivare cykling i dag. Inte max på något sätt då jag redan cyklat fem dagar i rad och förhoppningsvis fixar två dagar till efter denna. Alltså kontrollerat, men hyfsat intensivt.

Det började med ett personligt rekord! Nu var ju vindarna bra för det, men det krävdes också lite insats. Från San Agustin till Vecindario är det 170 höjdmeter att plocka på ca 13 km. Jag fick till en snittfart på 39,4 km/h timme vilket jag tycker är bra då det går klart mer uppför än utför. 

Framme i Vecindario gick det lugnt tills jag kom till väg GC-65 som jag startade på även i går, men i dag skulle jag till Santa Lucia och vidare. Något som passar bra så här i advent.

Ni som cyklat en del på ön vet nu vad som väntade. Jo, motvind stora dela av stigningen. Det är det priset man får betala om det för en gångs skulle är medvind efter kusten. Men jag var inte missmodig utan tog det med ro.

Först väntade 3,5 km i endast 2,5% sedan börjar klättringen på riktigt. Det väntar också väldigt fina vyer och en perfekt asfalt. Denna stigning är verkligen trevlig. Sedan passar den mig som är lite tyngre då det är lättare att få till en bra kadens. 
Den "riktiga" klättringen började med 6,5 km och i snitt 5,5% lutning. Sedan är det böljande i 3,5 km innan det vänder uppåt i 2,5 km med drygt fyra procents lutning. Här omkring når vi också Santa Lucia och siktar vidare mot San Bartolome de Tirajana.. Det väntar också lite vila då det går utför i 2 km, eller ca 4 minuter. Sedan avslutas klättringen med 6,5% i nästan 3 km. 

Just innan slutet på den sista stigningen nås San Bartolome de Tirajana. Jag valde dock inte att följa vägen utan svänga vänster och ta de sista höjdmetrarna innan det var dags att susa utför mot Fataga och i förlängningen Playa del Ingles.

Jag hade under hela klättringen försökt vara offensiv, utan att dra på mig mjölksyra. Låg därför kring MAF-intensitet och ca 290 watt. Jag tog det lugnare utför och snittfarten på hela klättringen som var 25 km lång inklusive utförslöpor mm landade på 20,5 km/h. Det är bra för att vara mig då det skulle klättras 935 höjdmeter och snittlutningen är 3,8% inräknat utförslöporna. Snittpulsen blev 76%, så två slag lägre än optimalt vid MAF-intensitet. Men bra ändå.


Nu bar det utför i 10 km. Jag försökte trycka på bra där jag såg utgångarna på svängarna, men i övrigt tog jag det lugnt. Jag är lite försiktig utför. Men totalt sett var det ändå offensiv åkning för att vara jag. Då det är många serpentiner och jag ända tar det hyfsat piano gick det inte fortare än i snitt 40 km/h. 
Jag hade svischat förbi Fataga för en stund sedan och nu var det dags för de två sista knäpporna upp till utsiktsplatsen dit turister vallfärdar för den fina utsikten. Men först alltså två korta ganska branta stigningar med en platt emellan. Den första på 1,3 km och drygt 5,5% lutning och sedan avlutar det med 1,2 km och ca 7,3% lutning. 

Jag hade känt mig stark hela rundan och då är det roligt. Jag tänkte därför mata på den allra sista knäppan. Jag misstog mig dock för hur lång den var och började på 450 watt. Jag insåg dock efter en stund att det var lite väl långt för att ligga där och särskilt då jag förhoppningsvis ska cykla i morgon också. Jag lät därför watten efter en stund gå ned till ca 350 och då kändes det ganska bekvämt.

Över knäppan och fortfarande pigg väntade nu 8 km utför innan dagens runda var avslutad.

Den blev inte alls lång, bara ca 70 km och 2,5 timmar. Till detta summerar jag 13.30 höjdmeter, vilket är ok.

Det känns lite kort och fjuttigt med ca 2,5 timmar här på ön, men om jag tänker att det gick ganska hårt under stora delar av rundan och jag är inne på femte träningsdagen i rad var det nog ett lämpligt och bra upplägg.

Efter hemkomsten till hotellet tvättade jag kläderna jag blötlagt och hängde upp de på tork. Vi får se om jag har några torra kläder att ta på mig vid morgondagens cykling.

Lite middag, och återigen var maten mycket bra. Därefter arbete några timmar och slutligen lite bloggskrivande. Men nu ska jag snart vila, så jag orkar träna i morgon.

Gran Canaria - Jätterunda på okända vägar, och svinkallt på toppen

Efter att haft en hel onödiga känningar i kroppen satte jag igår in åtgärder. Därför var det intressant att i dag se hur du utfallit.

Utifrån osäkerheten hur kroppen skulle kännas hade jag två alternativ för runda, där huvudalternativet skulle bli en rejäl prövning.

Jag hade kollat in väderleksprognosen och utifrån det tänkte jag att det skulle gå att cykla åt öst efter kusten. Visst skulle det som vanligt vara motvind, men inte storm som det ofta är.

Jag var i valet och kvalet vilka kläder jag skulle ta med. Det är ju så att det inte ryms hur mycket som helst i ryggfickorna. Jag gjorde ett offensivt val och lämnade armvärmare och väst hemma och valde istället min regnjacka, ett par långa handskar och en buff. Det skulle senare visa sig bli ett bra val.

Efter att också packat ned 2 energibars, 2 proteinbars, en gel, telefon och kamera var det som synes överfullt.

Min plan för dagen var alltså att ta östkusten och sedan cykla en bra bit innan jag skulle ta bergen tillbaka till hotellet. Jag kände ganska snabbt att kroppen åter var på plats och den kändes piggare än alla andra dagar. Det fick därmed bli huvudalternativet.

För att slippa cykla efter kusten allt för länge valde jag att i El Doctoral svänga av och ta början av stigningen upp mot Santa Lucia på GC 65. Efter ca 3,5 km klättring i 5% tog jag höger på GC-551. Nu väntade en böljande väg som är riktigt rolig. Fin asfalt, fin miljö och väldigt varierande. Jag rullade förbi Temisas och var på väg mot Agüimes.

Jag och bror har kallat denna avstickare för fårturen. Vad lämpligt då att det kom ett kreatur, även om det inte riktigt var ett får.
Jag rullade också förbi uppfarten mot campingen i  Temisas som kräver att du du har en extremt stark bil och mycket mod då det är en väldigt skarp backe upp till Campingen.

Så i en liten stigning råkade jag köra ned i ett hål i vägen (jo, det fanns trots att vägen i övrigt var mycket bra). Det visade sig ganska snart att det skulle bli ett stopp. Punktering på backdäcket.

Under tiden jag skulle fixa punkteringen cyklade fem cyklister förbi. Alla erbjöd sig hjälp. Inte illa.
Jag fixade dock detta själv. Det krävdes dock lite MacGyver över det hela. Det visade sig nämligen att själva däcket ristats upp och på insidan hade det blivit ojämnt och vasst. Vad skulle jag göra? Så kom jag på att jag för några veckor sedan tejpat igen hålet under skon för att göra de varmare. Den eltejpen kom väl till pass och jag tejpade både in- och utsida innan jag pumpade slangen. Ja, det höll hela dagen. Perfekt.

Framme i Agümes kom jag till en korsning där jag svängde höger in på GC100. Flera har tipsat mig att cykla vidare till Ingenio och där ta klättringen upp till toppen. En klättring som ska var både jobbig och spektakulär. Jag vet ungefär vad den innebär då jag cyklat utför där.

Men jag hade andra planer. Jag fortsatte på väg 100 förbi Ingenio med målet Telde. Fortsatt perfekt asfalt, vindlande väg och öppna kurvor vilket gjorde detta till ett perfekt avsnitt för lite tempo. Riktigt skoj.

Väl i Telde blev det lite osäkert hur jag skulle åka vidare .Jag har aldrig varit där tidigare och då är det inte lätt att hitta rätt vägar. Jag sökte GC-41som skulle ta mig upp till Tejeda på ungefär 1600 meters höjd. Detta på en lite längre sträcka en vägen via Ingenio. Jag tänkte nämligen att det kunde vara bra att spara låren som blev väldigt trötta av den branta klättringen häromdagen som innebar styrkeintervaller. Dessutom skulle sträckan bli längre, då det både var lite längre till vägen och vägen upp alltså var längre.


Jag irrade lite, men när jag hittade väg GC131 tittade jag på kartan i telefonen och accepterade att det skulle bli en lite annan plan. Denna väg skulle efter ett tag bli GC130 och efter någon mil gå ihop med den branta klättringen jag beskrev ovan som slutligen landar på toppen.

Ja bara att bita i det sura äpplet och börja klättringen. Nu väntade en mycket lång klättring där större delen bedrevs på lägsta växeln. Det var mest kadensen som ändrades.

Så här i efterhand har jag kollat denna väg upp mot vägen från Ingenio, och det verkar vara ganska identiskt jobbigt tills vägarna går ihop, och sedan är det förstås lika.

När jag lämnade kusten var det närmare 23 grader varmt, men allt eftersom jag kom längre upp blev det allt kallare och jag insåg att det skulle kunna bli kallt idag. Fortfarande rullade jag dock på i kortärmat då arbetsinsatsen trots allt värmde.
Jag hade bestämt mig för att inte maxa upp för klättringen utan trampa på så låg effekt som det gick där kadensen ändå skulle ligga lite över 60. Det innebar lite mindre än två timmar på i snitt 250 watt där det drog till rejält i de brantaste partierna. Det blir jobbigt, framför allt med så låg kadens. Det passar mig bättre med mer snurr.

Efter Valley of Tears häromdagen så kändes detta ändå trots allt mer hanterligt. Då var det i dag ändå ca 22 km klättring med i snitt 7,4% lutning och på de brantaste 10 km var det i snitt 9%. Det var dock färre och kortare avsnitt idag där det var extremt brant.

De värsta partierna i dag var på 23% och det var klart mer häromdagen.

Det blev allt kallare, men jag hade bestämt mig för att inte stanna innan avtagsvägen som leder upp på öns topp. Då behöver du först avverka 1800 höjdmeter, så det tog en bra stund. När jag väl stannade för att klä på mig mer visade termometern 7 grader. Riktigt tur att jag nu hade en vindtät jacka, långa handskar, buff  och tåvärmare för skorna som jag alltid har i cykelväskan. Nu kändes det genast riktigt bra den sista biten upp mot toppen på 1949 höjdmeter.
Väl uppe på toppen var det viss utsikt åt ett håll, men fullständig dimma åt andra hållet.


Som vanligt blev det en bild på toppen .Hittills hade dagen varit väldigt bra och benen hade känts väldigt bra hela klättringen.
Nu blev det dock tråkigare en bra stund. Utför i 6 grader och med fartvind. Jag höll fullkomligt på att frysa ihjäl. Då jag och bror var upp för 3,5 år sedan var det plus 3, och då hade jag mindre kläder. Att jag tog mig ned då är en gåta. Men å andra sidan fick vi stanna flera gånger för att värma händerna och vi var grinfärdiga.

Så illa var det dock inte i dag. Nu var planen att rulla ned till Ayacata och sedan vidare nerför Tauropass där du slutligen landar i Mogan. I början av denna utförslöpa är asfalten riktigt dålig vilket är irriterande när du cyklar utför, men det gick att hantera. Senare blev asfalten väldigt fin.

Väl nere i Mogan rullade jag vidare till Puerto de Mogan där mitt tredje stopp efter punktering och toppbild var inplanerad. Jag skulle nu införskaffa vatten. Vet inte hur det gått till, men jag hade klarat mig på 2 ggr 75 cl vatten i fem timmar och 45 minuter. Nu fyllde jag i alla fall på och åt då också min tredje bar för dagen.

Nu var det den böljande kustvägen som gällde och trots många timmars cykling var jag fortfarande pigg och körde på ganska så bra. Så innan en klättring kom jag ikapp en äldre herre på en standardcykling. Jag svischade förbi, men när backen började närmade han sig. Till slut var han nästan ikapp och jag höll för första gången denna vecka bli omkörd. Det fick inte ske, även om han hade en elcykel, så jag fick bränna av ganska många watt för att hålla honom bakom mig. Väl uppe rullade jag mycket snabbare på slättan.

Efter en stund kom jag ikapp nästa cyklist som ville tävla uppför nästa klättring. Så nu fick jag bränna av en backe på 400+ watt för att vara först. Förvånad att det funkade så bra efter så lång cykling.

Jag började närma mig Playa del Ingles och inom kort skulle solen gå ned.

I början av dagen hade jag dock bestämt mig för att få ihop över 180 km och 8 timmars cykling. Där var jag ännu inte då jag tidigare valt en kortare väg då jag inte hittade vägen jag saknade. I Maspalomas svängde jag därför av och cyklade till Ayagaures och tillbaka. Fortfarande inte riktigt där jag ska vara. Cyklade därför ned till Maspalomas strand och tillbaka. Nu!

Nu visade klockan att det var hemfärd som gällde. Jag rullade sista biten och var så framme vid hotellet . Idag blev det 185 km, 8 timmars effektiv cykling och drygt 3400 höjdmeter.

Klockan ansåg att utifrån intensiteten var det ett tempopass. Lite långt för ett sådant va? Sedan ansåg klockan att det behövdes mer än 8 dagar för att vara helt återhämtad från denna träning.

Ja, nu får vi se hur kroppen mår i morgon. Den kan nog vara ganska seg då det blev långt i dag och dessutom blir vilan kort då jag landade vid hotellet först 18.30. 

onsdag 23 november 2016

Gran Canaria - Såg soluppgången och en annorlunda dag

Idag på den fjärde dagen på ön blev det ett annat upplägg än de första tre dagarna.

Då jag igår hade känningar i benmuskel, rumpmuskel och framför allt i ryggen behövdes åtgärder. Den första och viktigaste var att jag fixade till sadeln så den hamnade på rätt plats. (Som jag skrev i går hade jag i all hast mätt fel när jag åkte och sadeln var på tok för långt bak). Den andra åtgärden handlade om att cykla väldigt lite och lugnt i dag, och dessutom starta tidigt så att återhämtningen skulle bli så lång som möjligt. Den tredje handlar om massage och att mjuka upp kroppen.

Sagt och gjort ställde jag väckaren på 06.50 och när solen gick upp 07.30 gav jag mig av. Jag rullade i mystempo efter kusten och insöp den sköna morgonluften. Jag fick också se en fin soluppgång.

Jag var helt säker på att vara först ut för dagen men jag cyklade faktiskt om en hel del cyklister och mötte också några.

När jag cyklat en timme vände jag och cyklade tillbaka till hotellet.

Jag hade cyklat på tom mage, så nu blev det gott med en sen frukost. Jag tog det väldigt piano och var inte färdig med frukosten förrän vid 10.30.

Nu väntade 3 timmars strandpromenad som jag brukar använda mig av i ansenlig mängd när jag är utomlands. Det är helt klart väldigt bra för kroppen att vandra i mjuk sand.

Efter detta gick jag direkt till hotellrummet och har sedan vistats där hela dagen. Främst har jag arbetat. Jo, så är det. Sonen frågade på telefon i kväll vad jag gjort idag och när jag sa arbetat svarade han: "Man ska inte arbeta på semestern". Men så är det. Ska det fungera att åka och cykla behöver jag arbeta en del även när jag är "ledig". Det blev hur som 3-4 timmars arbete och övriga tiden fixade jag det praktiska inför morgondagens cykling.

Vad det blir för cykling i morgon? Är kroppen pigg hade jag tänkt prova en spektakulär tur. Återkommer med vilken, om det blir så att jag rullar den. Är inte kroppen bra får det helt enkelt bli något annat.

Det är för övrigt bra käk här på hotellet. Jag har som vanligt halvpension och förutom en frukost som håller bra nivå, så är det många positiva överraskningar till middag. Det har såväl serverats tacos som kebabpizza, kebabrulle, anka, kyckling med bambuskott och idag Sushi. Jag är i alla fall nöjd.

Nu ska jag arbeta lite mer, så kan jag förhoppningsvis ha fullt fokus på cykling i morgon.

För övrigt visar vilopulsen att kroppen inte är sliten. Alltså beror segheten i kroppen på felaktig sittställning som nu är ordnad och troligen den timme av styrkeintervall som jag "tvingades" till i förrgår. Förhoppningsvis innebär dagens lugna dag att jag är tillbaka på banan i morgon. Om du läser i morgon får du se om så var fallet.

tisdag 22 november 2016

Gran Canaria - Trött kropp och vinden blåste mig

Idag var en sådan dag då det var svårt att bestämma sig hur cykelturen skulle se ut. Som tidigare dagar var jag vid frukosten när den öppnade vid åtta. Men idag var en timme senare än vanligt på cykeln. Det innebar att jag rullade iväg vid tio.

Det var framför allt väderleksrapporterna som talade om dåligt väder i bergen och regn i Playa del Ingles som rubbat mina cirklar. 

Sedan resonerade jag förstås med mig själv kring hur mycket gårdagens runda egentligen tagit. Det var helt klart så att jag kände av gårdagscyklingen i låren och även i överkroppen. Samtidigt kändes det hyfsat bra. 

Till slut kom jag fram till en plan som innebar att jag mest skulle hålla mig vid kusten och cykla mot Mogan där det skulle vara bättre väder. 

Det blev alltså kusten precis som igår. Vädret var okej även om det blev några regnstänk och motvinden var ganska stark. Generellt sett blåser det alltid åt andra hållet här på ön, så detta var ovanligt.

Jag ville kolla hur trött jag var efter gårdagens mastodonttur och valde att i varje stigning lägga mig kring 350-390 watt, utan att få syreskuld. Det kändes förvånansvärt okej. Nu är ju inte klättringarna långa, men ändå var det positivt. Det kanske inte tog så mycket ändå gårdagens brytande uppför?!

Återigen slog det mig hur lite bilar det var på sträckan från Maspalomas till rondellen som bär upp mot Soria. Knappt en bil på hela vägen. Vad kan det bero på? Har de dragit en ny väg sedan förra gången?

För övrigt är det också väldigt få cyklister här mot vad det brukar i november. Här brukar jag både se motionärer, tävlingscyklister och proffs. Nu är det väldigt lugnt. Idag såg jag ett ensamt proffs från Tinkoff (om de nu heter så fortfarande). Det är den enda cyklisten jag sett från något toppstall. I vanliga fall brukar flera lag vara på plats. Det är även färre seriösa cyklister, medan möjligen mängden glada motionärer är nästan lika stor. Underligt att det ändrats på bara ett år. Har cyklisterna hittat en ny ö, eller flyttat träningen till andra veckor?

Jag rullade vidare och vid Arguineguin var dock allt som vanligt. Trafikstockning. De verkar aldrig hitta en lösning på detta. Väl förbi denna by lugnar det sig åter med bilister, även om det är mer än i början av denna sträcka.

Framme i Playa Mogan svängde jag höger och tog vägen mot Mogan. Här brukar det vara medvind. Nu var det typ storm, och motvind. Inte gick det fort inte att ta de höjdmeter som krävs för att nå Mogan. 

Jag valde precis som i går att ta vänster mot Aldea de San Nicolas och inte ta vägen uppför Tauropass då vädret inte var på min sida.




Tanken var att ta den första klättringen, sedan åka utför och sedan uppför igen innan jag skulle ta den andra avfartsvägen som borde leda ända ned till kusten. Denna väg hade jag inte tidigare provat och någon gång ska vara den första. 




Första klättringen gick bra även om jag nu började känna att mina lår trots allt inte var så pigga som jag först trott. Det största problemet var dock ryggen, som jag kände av. Redan dag ett kändes sittställningen sådär, men jag hade ännu inte gjort något åt den. Troligen boven i dramat tänkte jag.
Så var jag uppe på krönet och skulle rulla utför. Då hände det. En rejäl kastvind tog tag i mig och jag höll på att gå omkull. Det gick dock bra, men på andra sidan berget var det full storm, och det var inte helt gemytligt att ta sig utför. Dessutom hade det nu börjat regna.

Väl nere rullade jag förbi den första avtagsvägen och vidare mot mitt mål. Då tog vinden i ännu mer, och jag insåg att skulle det nu bli spöregn också skulle detta inte bli någon lek.





Jag bestämde mig därför för att tänka om och åka tillbaka och ta den första vägen ned mot vattnet. Väl framme svängde jag ned, men snabbt fick jag en överraskning. Först kom en by, och sedan kom - ingenting. Vägen tog slut. Uppenbarligen var det bara andra avtagsvägen som ledde ned till vattnet. Snopet!

Det blev till att cykla upp igen. Jag valde nu att styra kosan tillbaka mot Mogan. 


Det kan aldrig vara värt det att riskera hälsan i onödan, även om det ska innebära att jag bryter min plan. Sagt och gjort rullade jag tillbaka till Mogan. Vinden var nu lika stark här och ned till Puerto Mogan låg jag i mellan 55-70 km/h utan att trycka på (ja växlarna tog slut som du förstår).


Jag rullade hela vägen ned till Puerto Mogan för att få några kilometer till på kontot. Detta ställe är verkligen fint, men det är ett trafikkaos sista biten ned, så när det dök upp ångrade jag mitt tidigare val.

Nu var det hotellet som hägrade. Upp och ned efter kusten under ca 30 km, med andra ord. Benen var nu oroväckande tunga och jag hade känningar i några muskler jag inte brukar känna av.

Det var nu dock fin medvind vilket lurade mig att trycka på större delen av sträckan, och det var riktigt roligt med fart och fläkt. 

Väl framme vid hotellet visade cykeldatorn drygt 100 km, 1600 höjdmeter och just under fyra timmar. Planen för dagen hade varit fem timmar, men vinden förstörde det hela.

Jag bestämde mig för att byta om och enligt plan köra några timmar träning i sanden på stranden. I dag svarade dock inte benen riktigt som de skulle och den djupa sanden var seg. Väl tillbaka på hotellrummet beslutade jag mig för att stryka cykelturen på en timme som jag planerat före middagen.



I stället blev det arbete fram till middagen, och även en del efteråt.

Jag har nu också tittat på cykeln och en delförklaring till mina väl tärda ben, rygg och rumpa kan förklaras av att jag varit slarvig innan avresan. Jag bytte i sista stund till min favoritsadel som i vanliga fall sitter på tävlingshojen. Jag tyckte jag mätte som jag skulle, men märkte nu vid kontroll att sadeln var ca 1,5 cm för långt bak och dessutom lite felvinklad. Underligt att det gått så bra som det gått, trots allt.

Jag hoppas att justering av sadeln nu gör att framför allt ryggen och rumpmusklerna ska kännas bättre resten av resan. Om inte är det bara att konstatera att mitt förändrade träningsupplägg inför denna resa med mycket mängd och lugnt fått ett annat utfall än i fjol då jag körde mycket intervaller innan motsvarande resa. Eller så beror det på att det varit mycket och tufft framför allt hemma, men även på jobbet och jag kommer lite tröttare till detta träningsläger än i fjol. Eller så var gårdagens runda något alldeles extra? Nja, det sista tror jag inte på. I fjol körde jag 20 mil dag två och med 4150 höjdmetrar. Det var alltså längre, mer tid och högre.

Tills vidare bestämmer jag mig för att allt beror på sadeln. Är det inte så lär det visa sig.

Jag har alltså på denna resa startat med ungefär samma belastning som i fjol, till och med något lugnare, förutom styrkeintervallerna i går. Det spelar dock ingen roll. Nu behöver kroppen vila upp sig lite, så det blir ett kort lätt pass tidigt i morgon bitti. Sedan lång vila till i övermorgon. Eventuellt startar jag då lite senare på dagen för att få ihop extra många timmars återhämtning, utan att lägga in en vilodag.

Godnatt!

Gran Canaria - Europas tuffaste klättring: Valley of Tears --- OJ!

Efter gårdagens mjukstart var planen för dagen att få till en monsterrunda.

Jag har cyklat nästan överallt på ön, men vad jag inte provat är den klättring som vissa menar är Europas tuffaste. Sagt och gjort - jag tog sikte mot den klättring som brukar kallas Valley of tears.

För att komma fram till själva klättringen var det förstås lite utmaningar på vägen.

Jag tog sikte mot Puerto de Mogan vilket innebar att jag började med att cykla hela kustremsan från Playa del Ingles och tills den tar slut och vänder inåt landet.

Här på ön kallas vägen efter kusten den platta. Det är en sanning med modifikation. Det handlar mest om att cykla uppför eller utför. Utför ned mot varje strand och byn där och sedan uppför berget på andra sidan och utför ned till nästa by och strand.

Det är ca 31 km av berg- och dalbana innan du når en rondell där du väljer vänster om du vill till Puerto de Mogan eller höger om du först vill till Mogan och senare upp i bergen. Det innebar att det var dags att lite lätt fylla på de 425 meterna av klättring jag fått ihop efter kusten med 11km och ytterligare 300


Så var jag framme i Mogan vilket tagit lite längre än det brukar då jag medvetet hållit igen. Jag visste ju att en rejäl utmaning väntade. Eller kanske ska vi säga flera utmaningar.

I Mogan kan du åka rakt upp i bergen via Tauropass eller svänga vänster med riktning mot La Aldea de San Nicolas. Jag valde det senare.

Även denna väg började det med klättring. Ca 3 km uppför och sedan utför ca 2 km innan det var dags för ytterligare ca 6 km klättring.

Jag fortsatte att cykla kontrollerat och försökte hålla nere trycket. Det gick faktiskt riktigt hyfsat. Uppe på toppen hade jag klättrat drygt 1200 meter sedan jag startade för dagen.

Nu bar det utför, vilket inte var trevligt. Denna väg är nämligen väldigt ojämn vilket inte är någon hit när det går brant utför. Så fortsatte det hela vägen ned till San Nicolas, en sträcka på 8 km.

Väl nere i byn sökte jag upp en liten Supermarket för att fylla på vatten. Detta var mitt andra korta stopp för dagen och planen var att rulla på utan något längre stopp tills jag åter var på hotellet.

För att klara det hade jag två flaskor på vardera 0,75 liter som jag nu fyllde på med nytt vatten. Jag hade också med mig 2 proteinbars, 2 energibars och en gel.

Jag rullade vidare och i stället för att fortsätta efter kusten, svängde jag höger på väg 210 med riktning Artenara. Efter en stund började en fin klättring på extremt smala vägar och bländande vyer.
Jo, nog var det brant, men inte riktigt som på bilden....

Det gick mestadels kraftigt uppför, men det var också ett antal kortare utförslöpor där jag fick vila benen. Jag var ju ännu inte framme vid backen med stort B.

Men innan den riktiga klättringen som jag siktat på var det alltså först ca 11 km och 500 höjdmeter som skulle besegras. Där det gick uppför låg det mestadels kring 6-7%, och på vissa håll upp mot 15%, så det var en fin uppvärmning.

Så kom jag fram till korsningen där du fortsätter genom en tunnel om du vill cykla lite längre men lite mindre brant. Den vägen har jag cyklat tidigare med Andreas och Henrik från Team Norrbotten. Jag har alltså aldrig tagit höger. Men det gjorde jag nu.

Nu var det också slut på fotograferingen. Det blev nu så brant under lång tid att det inte gick att släppa ena handen för fotografering, utan båda behövdes för att ta sig upp.

Det började brant, riktigt brant. Direkt ned på lägsta växeln och ståendes fick jag bända cykeln uppför. Många partier med en bra bit över 20% och jag undrade om jag skulle ta mig upp, eller behöva gå. Över 400 watt på många ställen för att överhuvudtaget hålla den fart som krävs för att jag inte skulle tippa. Hastighetsmätaren stod i stort sett still.

Varje gång det planade ut lite i några sekunder satte jag mig ned för återhämtning. Det var dock fortfarande säkert 10% lutning. Första 1500 höjdmetrarna snittade 15% och jag undrade hur lång klättringen var. Kanske var den snart över? Jag insåg precis att jag innan jag åkte för dagen inte kollat hur mycket klättring det var innan jag var uppe.

Det började bli lite mindre brant och efter totalt 2 km klättring bar det utför. Ja, men det gick ju fint det här tänkte jag. Rejält brant, men inte så långt.

Det var bara det att 500 meter senare började klättringen igen. Inte var det platt här heller. Det var nu 3,5 km med i snitt 11% lutning. Även nu med flera partier på en bra bit över 20% där jag tvekade på att jag skulle komma upp.

Jag hade dock bestämt mig för att oavsett hur lång den här klättringen var skulle jag inte stanna någonstans. Jag skulle ta den i ett svep.

Så gick det lite utför igen till en by där mitt i ingenstans. Nu borde det kanske vara klart för dagen? Jag hade ju trots allt klättrat 5,5 km och ca 0,5 km utför. Totalt 6 km sedan jag svängde av från den andra vägen.

Men ack nej. Det bar uppför igen, och återigen blev det till att ställa sig upp och kränga. Nu började det bli riktigt jobbigt faktiskt. Mjölksyra till och från i benen och mest hela tiden i armar och axlar. Att stå upp och bända är jobbigt, särskilt om du saknar muskler i överkroppen.

Det fortsatte uppför en bra stund, sedan började det bli lite plattare och det kändes genast bättre. När det var "platt" var det fortfarande 6-7%.

Så till sist kom jag upp på vägen som leder mot Ayacata. Valley of Tears var besegrad, och detta utan något stopp alls. Riktigt bra tycker jag, även om jag inte körde max och inte var särskilt snabb. Det var dock i snitt ca 15% lutning första 1,5 km, sedan efter lite utför 11% i snitt under 3,5 km och den klättring som var kvar låg på ca 10% i snitt. Sedan var det några korta platta partier på slutet. Totalt var det alltså 11 km att besegra och av denna sträcka flera km där lägsta växeln ståendes och bända var enda sättet att ta sig vidare, i alla fall för mig. Räknar jag hela sträckan inklusive de delar som var utför blev det ca 10% i snitt under dessa 11 km.

Om det var Europas tuffaste? Vet inte det. Men det var helt klart den fräckaste klättring jag provat.

Det blev också en rejäl styrkeintervall. Nästan en timme på kadenser mellan 40 och 55.

När jag nådde toppen på ca 1400 meters höjd och det skulle bära utför hade jag sedan San Nicolas klättrat större delen av de 24 km som jag avverkat och cykeldatorn visade att det krävdes totalt 1600 höjdmeter för att ta sig upp. Alltså i snitt 6,7% lutning, trots flera partier som det bar utför.

Jag rekommenderar verkligen denna sträcka för dig som känner att du är redo för utmaningen. Både fysiskt och psykiskt. Som betalning får du en fantastisk väg och med otroliga miljöer. Är du lite osäker om du fixar detta skulle jag prova vingarna på någon av de andra klättringarna först.

Väl uppe efter ca 4  timmar och 45 minuters cykling stannade jag någon minut och tog en bar. Hittills hade det blivit tre bar och en gel i jätteklättringen.

Jag tog höger mot Ayacata och rullade sedan utför. Vid avtagsvägen där du kör rakt fram till Fataga tog jag höger mot Santa Lucia och även min sista proteinbar. Jag svischade på utför på de fina vägarna som verkligen inbjuder till fart.

Så såg jag att vägen var om vart annat blå respektive grön. Något hade helt klart runnit ut på vägen. Så kändes det som bakdäcket släppte, och jag blev lite orolig. Hade sörjan gjort vägen halkig? Jag valde utifrån oron att ta det lite lugnare i varje skarp sväng.

Väl nere i El Doctoral skulle jag lugnt svänga höger i en rondell, och då kändes det som bakhjulet lossnade och att jag skulle åka omkull. Jag stannade direkt och kände efter. Hjulet satt fast, men däcket var nästan tomt. Troligen var det det som jag tidigare känt i utförslöpan.

Då det var pyspunka valde jag att prova pumpa upp däcket och rullade sedan vidare. Efter några kilometer stannade jag. Det var fortfarande luft i däcket. Alltså borde jag klara mig till hotellet.

Nu nere vid kusten gick det hyfsat snabbt mot Playa del Ingles. Ofta ligger det en skarp vind i ryggen här, så du knappt trampar men ligger i över 60 km/h. I dag var det dock ingen vidare vind, så jag fick hjälpa till att hålla farten.

Efter ca 145 km var jag så åter vid hotellet. Cykeldatorn visade 3100 höjdmeter och ca 6,5 timmes cykling med totalt bara 10 minuters stopp. Cykeldatorn sa också att det här var hyfsat jobbigt. Den meddelade att jag är helt återhämtad från detta om fem dagar. Jag planerar dock att cykla innan dess.

Det blev lite slappande på hotellrummet, lite arbete, samtal med sonen och sedan sen middag.

Nu när jag är till slut är klar med detta inlägg efter en hel del strul med bilderna utifrån ett undermåligt Wifi. Därför blev det också väldigt få bilder. Får satsa på fler längre fram.

Ja då var det dags för att byta slang i bakdäcket som nu är helt tomt.

Benen och vädret får avgöra morgondagens cykling. Det verkar kunna bli regn och dessutom kallt i bergen.

söndag 20 november 2016

Gran Canaria - När du får oväntat besök, och väl hårt i Soria

Uppstigning lite före åtta och hotellfrukost. Sedan dags att fixa fram alla grejer för dagen och göra sig cykelklar.

Tanken för dagen var att rulla lugnt och inte allt för länge. Det är ju trots allt ganska många dagar i rad jag planerar att cykla.

Nästan omgående blev det klart att jag inte skulle ha någon effekt alls i cyklingen i dag. Det var nämligen så att batteriet i effektmätaren var slut. Slarvigt att inte kolla det innan. Jag funderade på att vända, men bestämde mig för att fortsätta. Jag skulle ju ändå ta det lugnt.

Jag rullade ut ur Playa del Ingles, svängde vänster med riktning Mogan. 

Vädret var toppen och det kändes skönt. Samtidigt tänkte jag på de därhemma och saknade Katten och Melvin. 

Jag rullade vidare och efter ca 13 km svängde jag höger i en rondell med sikte - Soria. Nu väntade slakmota i ca 14 km innan jag nådde fram till själva klättringen.

Jag hade hittills legat på ca 75% av maxpuls, vilket var lite hårdare än vad som var planerat när rundan började. Jag bestämde mig därför för att ta det lugnt i klättringen och max ligga på 80% av maxpuls i den 5 km långa och relativt branta stigningen. 

Efter någon kilometer visade det sig att nöden har ingen lag, så jag fick stanna. 

I samband med att jag skulle starta igen rullade ett cykelteam förbi mig. Jag vet inte riktigt vad som hände, men den lugna cyklingen var som bortblåst. Helt plötsligt upptäckte jag mig jagandes cyklisterna som rullat förbi. De var fem stycken och ganska snabbt var jag ikapp 3 av dem. De två första körde dock på riktigt bra och jag tog inte så mycket på dem. 


Det krävdes att jag gick upp i pulszon fem för att knappa in. När jag legat där i 3 minuter kom jag på mig själv. Jag skulle ju ta det lugnt. Jag gick åter ned i hög pulszon fyra, vilket är klart mer bekvämt, dock fortfarande hårdare än planerat. Det blev alltså lite väl hårt i backen med drygt 20 minuter på i snitt 86% av maxpuls.

Jag cyklade sedan vidare mot Soria vilket inte riktigt ligger där stigningen tar slut. Där vände jag och rullade tillbaka utför.

Efter några kilometer utför möter jag helt plötsligt en cyklist jag känner! Där är Stefan Ljungskog, en av de starkaste och trevligare tempocyklisterna i Sverigecupen. Vi hälsar och jag rullar vidare utför. Men så bestämmer jag mig plötsligt för att vända.

Jag bromsar och börjar cykla uppför. Kanske stannar han högst upp, så hinner jag snacka med honom? Förhoppningsvis tar han inte vänster högst upp och fortsätter klättringen, då kommer jag för sent inse det (det finns två vägval) och jag kommer inte nå ikapp.

När jag är nästan uppe igen ser jag att Stefan nu precis vänt utför. Han bromsar ned och jag vänder cykeln.

Det blir därefter ca 90 minuter av trevlig cykling med bra samtal. Det blir dessutom lugnare cykling, vilket var bra. Snacktempo, trevligt sällskap och vackert väder. Riktigt bra.



Vi rullar åter mot Playa del Ingles och när vi når fram till Maspalomas svänger vi vänster med sikte mot Ayaguares. Väl framme stannar vi kort och säger hej då, innan vi åker åt olika håll.

Stefan som redan varit en vecka på ön åker hem i morgon, så det blir solocykling under morgondagen.


Efter att jag vänt blev det riktning mot hotellet. Totalt blev det 4 timmar i dag. Inte så länge, men det känns ändå lite i benen.

Nu blev det strandpromenad i ca 90 minuter innan jag gick tillbaka till hotellet. Jag funderade på att åka ut igen på en kortare runda, men valde att spara mig för kommande äventyr. I stället blev det lite slappande förutom förberedelser för morgondagen.

Om allt känns bra när morgondagen börjar funderar jag på en monstertur. Vi får se hur det blir med det.

Min blogglista