onsdag 27 december 2017

Att orka stå upp, när allt runt omkring faller - Ett tungt hjärta

Till att börja med vill jag säga att detta inlägg handlar mer om livet och döden än cykling. Vill du bara läsa om träning, så börja sist i inlägget.

Jag själv tänker att livet och dess förutsättningar också styr vad och hur vi kan träna. Eller inte träna alls. Därför går det inte helt att skilja på träning och det övriga livet.

Allt vi i slutändan har är livet. Har vi inte livet har vi ingenting.

Sedan kan vi förstås fylla livet med olika saker och göra det mer eller mindre meningsfullt. Hur livet blir beror förstås mycket på vad vi gör av det, men också vad som händer runt omkring.

Mycket handlar förstås också om hur vi hanterar det som händer och hur vi kan förhålla oss till livet.

Det kan kännas mer eller mindre rättvist det som händer, men även om det är så kan vi tyvärr inte styra allt som händer.

Mina första 29 år i livet tänkte jag ofta på hur det flöt på och hur det mesta gick bra. Det som jag kände som motgång eller svårigheter var sällan av någon större art. Även om det ibland kändes så då.

Visst drabbades även jag av tunga saker, men i det stora hela flöt det mesta på.

Så 2001 kom min största lycka, och samtidigt början på väldigt många år med stora prövningar.

Några dagar efter min 29-årsdag, i mars 2001 föddes min dotter, Tova.

Den 3 maj samma år slutade Tova att andas och det blev första gången döden kom riktigt nära mig. Jag stod i trappuppgången och väntade på ambulansen medan jag höll Tova vid liv genom att ge mun-motmunmetoden.

Tova överlevde och vi fick 13 fantastiska år fulla med kärlek till vår dotter. Vi fick också 13 år fyllda av sjukhusbesök, assistans i hemmet, oro för vad som ska ske, akutbesök, intensivvårdsavdelningar och döden alltid nära.

Att nästan förlora sin dotter så många gånger och vaka över henne. Att balansera mellan hopp, uppgivenhet och rädsla är inte lätt och tar på krafterna.

I allt detta har Katten, Melvin, Tova och jag varit ett lag som kämpat tillsammans.

Men till slut orkade Tova inte kämpa mer. Hon hade överlevt döden så många gånger, men till sist gick det inte mer. Tova lämnade sommaren 2014, men finns för alltid inom oss.
Tova och Melvin på skolavslutningsdagen 2014. På kvällen blev Tova dålig och kom aldrig hem igen.
Efter Tovas död har vissa saker förstås blivit lite lättare. Vi har inte varit bundna av Tovas förutsättningar och vår oro för vad som ska hända har minskat. Men att inte längre kunna älska och krama sin dotter, och sakna som vi gör är inte lätt. Att mista ett barn, skulle jag tro är bland det värre som kan hända.

Mitt i allt detta har Melvin som verkligen älskade sin syster över allt annat mått mycket dåligt. Under några år har det mesta varit tungt för honom och inte mycket har känts lätt och tillvaron har varit mörk. Världens för oss finaste pojke har haft det tungt. Nu har det börjat vända och sonen är på väg tillbaka till sig själv, och att hitta en plats i hjärtat för Tova som han kan hantera. Visst är det mycket kvar, men det går åt rätt håll. Jag önskar av hela mitt hjärta att Melvin ska få må så bra som han förtjänar.

Katten som varit den starkaste i familjen som många gånger hållit uppe allt och alla i 15 år. Men till slut räckte inte kraften ens för den starkaste och mest omtänksamma person jag känner. En A-människa som har koll på allt, vill ha koll på allt och bryr sig om allt och alla. Är då prövningarna extrema under väldigt lång tid är ju förstås risken att det då till slut inte längre håller.
Familjen på Mallorca när vi i höstas firade farmor och farfars 70-årsdagar.

Katten har nu utbrändhetssyndrom och har varit sjukskriven i ett år. Hon kämpar och försöker på alla vis och är på väg tillbaka. Jag är stolt över det arbete hon gör. Men även om allt går åt rätt håll får vi tänka att det också tar hela 2018 innan Katten åter känner igen sig.

Själv har jag förstås balanserat i mitt mående under alla dessa år och många gånger har mitt hjärta varit mycket tungt. Jag har också under alla går gjort vad jag kan för att underlätta och balansera livet för alla i familjen.

Det är inte lätt att försöka göra vad jag kan för att jag ska hålla ihop samtidigt som jag hela tiden vill vara stark för övriga familjen. Det har varit en utmaning de senaste 16 åren. Den är inte mindre nu när mina två älsklingar i livet behöver extra mycket för att orka och samtidigt vet jag att om även jag skulle falla är det i stort sett kört.

Jag kan tänka att allt detta redan är för mycket av prövningar och orättvisa här i livet. Men det verkar inte finnas något slut på allt tufft som sker.

Mamma har kämpat i många år med tuffa ryggsmärtor.

Melvins morfar har sedan några år cancer och den behandlas fortfarande. Förhoppningsvis går allt bra och att han snart är bättre.

En av våra fina vänner som vi bryr oss mycket om har obotlig cancer.

Vi känner också oro för en nära släkting som ska opereras i dag, där det finns en risk att även han har en allvarlig sjukdom.

Sedan har min biologiska pappa haft problem med sin rygg under lång tid. I september opererades han. Det blev kraftiga komplikationer, och han har legat på sjukhus i nästan tre månader innan han kom hem för några dagar sedan. Målet med operationen blev inte som önskat och alla följdkomplikationer gör att han fortfarande är mycket svag. Går allt som det ska är rehabiliteringen mycket lång, och hur bra han sedan blir är oklart. Jag har tänkt på pappa nästan varje dag i flera månader och tankarna kommer att fortsätta att finnas där.

Så hade vi en riktigt fin julafton här hos oss med mycket glädje. Men under natten mot juldagen började min andra pappa (som jag bott med under min uppväxt) må dåligt. Det blev ambulans till akuten. Oron gick åter upp och den finns där än. Det har nu visat sig att han i morgon behöver operera hjärtat (kranskärlsoperation). Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska gå bra.

Det känns som min oro, kärlek och tankar på alla i min omgivning snart inte räcker till. Jag önskar bara att ni ska få må bättre. Jag älskar er och önskar fysisk och psykisk styrka och glädje.

Ja, många tårar har runnit de senaste 16 åren och de fortsätter att rinna. Jag vet att jag behöver vara stark, inte så mycket för mig själv som för alla runt omkring mig. Jag ska fortsätta att försöka. Jag är enligt mig själv bra på att se möjligheter och vända ned negativa till något konstruktivt. Men i bland misslyckas även jag och inte riktigt orkar.

En del i att orka är all den träning jag gör. Jag har tränat hela mitt liv och även under alla år av prövningar. Jag är också övertygad om att jag sedan länge hade gått in i väggen utan träningen som gör mig stark, och hjälper mig att skingra tankar och skapar klarhet i olika situationer. Att göra något roligt är också viktigt.

Så trots att hjärtat är tungt hoppas jag orka fortsätta träna och jag hoppas också att mycket snart ska vara lättare.

Idag är det dag 6 av 10 med intervaller på programmet. Med intervaller varje dag i tio dagar går det inte att varje intervallpass går på max. Därför är dagens övningar något lugnare och kortare än de senaste dagarna.

Förutom uppvärmning och nedvarvning innehåller träningen intervaller på 3 ggr 5 minuter. Effekten kring 360 watt. Mellan varje intervall 3 minuter på ca 220 watt. Ja, totalt är det inte mer avancerat i dag. En timme så är det klart. Jag återkommer med morgondagens träning och hur dagens träning avlöpte. Skulle förvåna mig om något särskilt inträffat.

Jag önskar er alla ett så bra slut på året som det går och ett positivt 2018.

4 kommentarer:

  1. TACK för delning, läste 2 ggr.. Känner igen mig i en hel del och vi har tr bland säk mkt annat gem. Vi krigare krigar, ell hur är det dem mer "lärda" uttrycker sig.. Keep Focus stay Loyal and Strong join the Movement and LOVE what you're doing ☝️.. GOD och GUD forts,..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Joakim. Ja, kriga och inte ge upp. Prova igen och försöka se möjligheterna. Vilja och älska det vi gör.

      Radera
  2. Starkt och mycket tänkvärt. Livet, hälsan, familj och vänner, det är det viktigaste som finns. Allt annat är bonus. Numera fokuserar jag på de pass som blir av, inte dom jag missar.
    Hatten av för din disciplin och förmågan att träna under tuffa förhållanden. Önskar dig och din familj ett gott & hälsosamt 2018.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Morgan. Ja, det är helt klart viktigast av allt att familjen har det bra. Sedan är allt runt omkring som hjälper dig att orka. Detsamma!

      Radera

Min blogglista