tisdag 24 april 2018

Min fitness har havererat - men en kropp utan smärtor ger glädje

I helgen var det tävlingspremiär för min del. En premiär som jag så sent som några dagar före inte trodde skulle bli av med tanke på alla problem med skador och sjukdomar jag haft på slutet. Men på något sätt blev det ändå tävling, och det kändes otroligt bra att få stå på startlinjen. Även om det var med oro och funderingar kring hur det verkligen skulle gå. Men ändå med framtidshopp och en glädje att vara tillbaka.

Det var desto tråkigare helgen innan då jag till slut fick inse att kroppen var för dålig för att kunna tävla i säsongspremiären i Barsebäck. Ännu tråkigare och oroligare var jag för att skadan skulle bli långvarig och kanske var hela säsongen förstörd!?

Utifrån detta blev helgens tävlingar nere i Götene och Kinnekulle en bra boost. En tredje plats i tempo och en sjätte plats på linjen. Båda tävlingarna i hård konkurrens och särskilt linjebanan var verkligen en prövning. Kan jag uppnå detta utan toppform borde jag förhoppningsvis kunna höja mig ännu mer längre fram!? Det är förstås ingen självklarhet, men helt klart ett mål.

Mest positivt var dock att jag inte hade ont i kroppen. Om vi då betänker att jag knappt kunnat träna alls på fyra veckor och så får jag nu vara smärtfri, så är det fantastiskt. Det är bara att konstatera att den extrema smärta jag fick utstå häromveckan vid behandlingen som kan räknas vid misshandel har gett resultat. Lite av ett mirakel faktiskt. Ja, sedan hade jag förstås genomgått behandling innan och själv arbetat mycket aktivt med rehab under dessa veckor. Nej, det är inte helt bra och jag känner lite både här och där. Jag kommer också få fortsätta med att hålla problemen i schack, men det är ändå som natt och dag om jag jämför med bara en vecka tillbaka.

Nu är bara att hoppas att förbättringen är varaktig, för det skulle inte vara med lätta ben jag gick på återbesök till den starke mannen. Jag är helt klart lite rädd.

Nej, nu hoppas jag att det är slut på sjukdomar och skador för ett tag och att jag åter får träna på som jag vill. Men jag inser att det är ingen självklarhet.

Om allt går som det ska är det tänkt att få till rejält med träning under kommande två veckor, vilket passar bra då helgens cuptävlingar är inställda och nästa tävling är i Västerås om 19 dagar.

Tittar vi i trainingpeaks får vi svart på vitt att jag har lite träning att ta igen. Hela försäsongen har gått mycket bra och från december och fram till och med mars har jag pendlat mellan 100 och 112 i fitness. De fyra senaste veckorna har jag gått från 108 i fitness till 78. Minus 30 är en extremt stor försämring på så kort tid.

Att inte kunna träna på fyra veckor och att hela tiden ha molande smärtor ger verkligen perspektiv. Perspektiv på hur viktigt det är att få träna, hur glad jag ska vara när kroppen inte värker, hur roligt det är att träffa andra som cyklar och vilken upplevelse det är att få mäta sig mot andra. Finns det något bättre än en fräsch och frisk kropp där du får möjligheten att susa fram på cykeln? Tror inte det.




söndag 22 april 2018

Kinnekulleloppet bjöd på en backe grande, en dimmig blick och mjölksyrestinna ben

Idag var det tävlingspremiär på linjen för min del. Sverigecup i Kinnekulle.

Kroppen kändes okej efter gårdagen och ryggen smärtade inte, vilket var positivt. Däremot undrade jag hur jag skulle ta mig igenom detta lopp med sista månaden som minne. Jag har ju tränat bra hela försäsongen så grundformen är bra, men när du inte tränar på flera veckor tappar du spetsen. Dvs det som behövs när du riktigt ska maxa ur.

Idag var en bana där jag insåg att maxa ur var ordet. Tre varv på en 29,5 km lång bana med en grym backe som bonus i slutet av varje varv.

Vi blev drygt 80 cyklister till start och jag hade fått order från Katten att ligga längst fram eller längst bak för att lättare hålla mig borta från incidenter. Då jag visste att det fysiska inte var riktigt där jag önskade valde jag den passiva delen till en början och lade mig sist.

Först varvet gick väldigt lugnt och när vi då kom in i backen som var på ca 2,4 km och som snittar 7% var gruppen samlad. Första delen av klättringen på ca 12%, sedan planade det ut till kanske 3-4%, men jag körde passivt i denna del som borde passa mig. Så trots att jag från typ 80 plats körde om många insåg jag när vi kom till sista delen av backen och åter ca 12% att nu såg det inte bra ut.

Det sprack framför mig och det kändes också som ben och flås sprack. Jag tänkte: Jag bryter och åker hem. Men så övertalade jag mig att mata på i alla fall ett tag till. Så gjorde jag också. När jag rullade över mållinjen och det nu bara gick någon procent uppför såg jag att det fanns cyklister i min närhet.

Jag satte in tempomode och matade ikapp de före. Jag såg dock att vi var i grupp tre och vi var bara några få. Gabriel Nyström från CK Sundet gjorde ett stort jobb för att gå ikapp grupp två där vi även hittade Patrik Boström från CK Fix som vann tempot igår.

Nu blev det först mest jag och Gabriel som körde, men sedan även Patrik och några till. Så gick vi ikapp första gruppen efter ett tags jagande.

Nu var vi enligt uppgift 17 i förstaklungan. Men det gick inte så hårt och några fler kom i kapp.

Så var vi framme vid backen igen och nu hade jag lärt mig. Jag låg längre fram i den branta första delen och när det planade ut avancerade jag så jag låg nästan först. Men även denna gång hann jag på den sista branta delen tänka att jag nog ska åka hem då flera och fler cyklade förbi mig.

När jag så nådde toppen ser jag att det ändå bara är ca 20 meter till klungan så jag matar ikapp igen.

Nu var vi 23-25 stycken som gick ut på sista varvet. Men nu började nog många fundera på att det var i sista backen det skulle avgöras så det fyllde på med folk bakifrån.

Med kanske 8 km kvar gick några cyklister iväg. Ingen gjorde något. Jag insett att sista backen inte passar mig och särskilt inte när jag inte har toppform. Jag ville ändå ge det en chans, så jag smög iväg långt ute till vänster. Kan jag inte göra det i backen, så kanske innan var planen.

Jag fick med mig två cyklister och bland annat Stefan Schutzer från Skoghall som är riktigt stark. Särskilt uppför. Vi fick en lucka så vi började mata på rejält. Vi rullade på hårt i de 4 km som var fram till backen och vi byggde upp en bra lucka och närmade oss också de som var framför.

Så var det dags för sista klättringen. Jag gick in som trea just bakom Schutzer. Men jag gick också in i pulszon fem redan när baken började, så jag fick släppa direkt. När det sedan planade ut jobbade jag ikapp det mesta. Men kom aldrig riktigt i kapp.

Jag tittade bakåt och såg klungan, men de hade inte närmat sig så mycket.

Men så kom vi till den brantaste delen och jag hade redan nästan maxpuls. Jag ser hur avståndet bakåt krymper och framåt ökar det. Inte helt muntert. Fullt med mjölksyra i benen och när det var 400 meter kvar, var det slut i tanken och flera cyklister flög förbi. Jag gav för några sekunder upp, och och jag höll på att parkera. Typ 250 watt stod det på mätaren. Men så ställde jag mig upp och lyckades få upp effekten igen och lyckas avsluta sista minuten på 460 watt vilket krävdes en hel del vilja för att frambringa.

Jag stärktes av att jag såg att ingen fler tog på mig bakifrån när jag åter fått upp effekten och då var det lättare att mata det sista. Väl över mållinjen var det extremt trötta ben.

Kanske inte så underligt då sista 6 minuterna hade en snitteffekt på 423 watt och de sista 13 minuterna av loppet en snitteffekt på 379. Det är tufft i alla fall för mig. Särskilt då det var tredje gången i backen.

Jag kan också se att trots att det är brant har du fördel av att ligga i klunga. Jag hade samma snitteffekt varv två och tre, men låg i ryggar länge varv två och inte alls varv 3. Det innebar att det då gick nästan 20 sekunder snabbare på andra varvet.

Ja, hur som helst blev jag sexa. Det är jag riktigt nöjd med. Klart över förväntan.

Stefan Schutzer hämtade ikapp första gruppen och vann loppet. Imponerande stark i backen. Patrik Boström CK Fix hade gått iväg i första gruppen och lyckades hålla undan för klungan. Riktigt starkt och riktigt smart kört. Mathias Karlsson Göteborgs CK, Richard Lööw Cykloteket CK och Simon Gabrielsson CK Olympic gick in med klungan, men lyckades alla hämta in mig.

Sammantaget gjorde jag ett bättre lopp i dag än i går när jag blev trea. Jag tog helt enkelt ut mig mer, och inser att det nog fanns lite sparat i gårdagens tempo.

Vad är då kravbilden i denna typ av lopp för någon som väger kring 80 kg och ska vara hyfsat långt framme, men ändå inte räcka till pallen?

Det var alltså 88 km och en stigning på ca 900 höjdmeter. Ungefär hälften togs i den långa backen på  3 ggr 2,4 km.

Ja, för min del behövdes det då:

  • 11 minuter (8%) på mellan 500 och 1100 watt. (mesta tiden mellan 500 och 625 watt)
  • 18,5 minuter (13%) mellan 400 och 500 watt
  • 12 minuter (9%) mellan 350 och 400 watt
  • 13 minuter (10%) mellan 300 och 350 watt
  • 33,5 minuter (24%) mellan 200 och 300 watt
  • 37 minuter (27%) 0-20 watt
  • Sedan resten mellan 20 watt och 199 watt. (9%)


Ja, vi kan konstatera att det är mycket tid i höga effekter och mycket tid där det inte trampas alls. Det visar också att det är viktigt för oss alla att variera intensitet och fart under träningar och verkligen maxa ur mitt i pass också om vi ska kunna hävda oss.

Ja, vi avslutar med en bild från målgången där det precis planat ut. Bilden är lika oskarp där jag finns på fjärde plats i bild som ben och huvud var i detta läge. Dimma gånger två helt enkelt.
Ja, då åker vi hem efter två genomförda tävlingar. Helt klart nöjd med en 3:e och 6:e plats i hård konkurrens. Får jag nu vara frisk och kroppen och då främst ryggen håller sig i schack ska vi se om lite mer träning kan höja konkurrenskraften ytterligare.

lördag 21 april 2018

Säsongspremiär nere i Götene gav framtidshopp

Uppstigning redan 06.00 i dag då jag alltid behöver många timmar för att väcka kroppen. Starten skulle gå 09.38.

Fixande, trixande och lite intag av kost. Sedan uppvärmning på trainern och därefter ut med cykel och tillbehör till bilen.

I dag var det verkligen en cykelfest som det står på affischerna. Många snabba och rappa cyklister och dessutom många fler som "bara" cyklar för att det är skoj.

Två tävlingar i dag. Först hade vi tempoloppet som jag deltog i, men det arrangerades också ett linjelopp. Sedan dessutom ett motionslopp. Många laddade cyklister alltså.

Vår tidiga start berodde förstås på detta. Ska du rymma tre olika lopp som alla har gemensam målgång är det en hel del logistik.

Efter gårdagens storm valde jag att gå ned på storlek på framhjulet i dag. Så här i efterhand hade det inte behövts och några sekunder förlorade jag nog här.

Ja, hur som helst många trevliga samtal före loppet, uppvärmning och sedan var det dags. Det brukar alltid vara 1 minut mellan starterna, men i dag endast 30 sekunder. Det innebar att det blev väldigt tight för många då dessutom alla cyklar skulle mätas i startfållan.

Men jag han, och det kanske var bra att det inte fanns så mycket tid att fundera.

Fredrik Wikström från Cykloteket Racing team startade före mig idag. Han är snabb och stark, Tidigare år har jag dock kört ikapp honom om han startat före mig. Jag har förstått att han är starkare i år och dessutom vore det ju underligt om mina skador och sjukdomar inte fått konsekvenser.

Bakom mig startade Patrik Boström som ofta är starkast av alla. Han har plusstatistik mot mig och vanligen är jag 10-15 sekunder efter i mål. Jag har dock varit före några gånger.

Idag satte jag en rimlig målsättning med att jag inte skulle tappa på Fredrik och helst ta några sekunder. Sedan hoppades jag på att Patrik inte skulle köra om mig allt för tidigt. Om detta lyckades skulle det nog bli ett okej lopp.

Jag rullade igång med ca 30 watt lägre än vad jag brukar, då min bedömning var att det är ungefär vad jag tappat av all utebliven träning. Två km platt och sedan 6 km där det mest gick uppför, men ofta inte särskilt brant. Jag rullade kontrollerat och var noga med att inte bränna ut för mycket.

Vid vändningen hade jag tagit en hel del på Fredrik och kanske tappat 10 sekunder på Patrik. Helt okej.

Direkt efter vändningen blev det dock problem då jag snabbt körde ikapp en bil med släp. Här var det brant utför och jag fick bromsa länge och väl. Här rann det bort ganska så mycket tid och jag märkte hur jag tappade på Fredrik.

När det planade ut fick jag åter trycka på det jag ville. Men efter några kilometer var jag ikapp bilen igen. Den avvaktade bakom en annan cyklist och nu fick jag först bromsa för att sedan mata om bilen och cyklisten.

Kort därefter är Patrik i kapp mig. Jag släpper de 25 meter du behöver göra vid omkörning innan jag börjar mata på igen.

Jag håller avståndet till en av de sista rondellerna då vi båda ska om en epa. Patrik tar den på utsidan och när jag sedan ska köra om tvärsvänger den och jag åker ned i gruset för att undvika att köra ihop. Ingen fara, men jag tappar på Patrik.

Därefter flyter det bättre igen.

Så bara två kilometer kvar och vi söker oss in mot centrum där vägarna är avstängda så vi ska ta oss ända in i absoluta centrum av Götene.

Jag matar på för att försöka minska avståndet till Fredrik och det går ok.

Kullersten på slutet och alldeles framför kommunhuset når jag mållinjen.

I mål kan jag konstatera att det i dag saknades ungefär 10% effekt vilket var rimligt utifrån hur senaste månaden sett ut. En snittfart på 43,5 km/h var lägre än vanligt. Men att jag ändå höll hyfsat okej visar att grundformen ändå finns där.

Sedan kan jag konstatera att jag aldrig fick övertala mig själv att pressa mig mer i dag. Ett tydligt tecken på en passiv hållning, så även här finns förhoppningsvis mer framöver. Ja, sedan rann det några sekunder med alla stopp på tillbakavägen. Men i mål var jag ändå nöjd. Hyfsad fart och ingen smärta i ryggen under loppet.

Jag insåg att jag var långsammare än vanligt, men hade en förhoppning om topp 5.

Det blev lång väntan på resultatet, men när det kom var det över förväntan.

Patrik Boström från CK Fix (Skåne) segrade och han är alltid svår. Tvåa Glenn Dahl från CK Sundet (Göteborg). På tredje plats Tomas Åström från Vännäs CK (Västerbotten). Fyra Fredrik Wikström från Cykloteket Racing Team (Stockholm).

Att få stiga upp på pallen även detta tempolopp var riktigt skoj. I vanliga fall satsar jag alltid på det, men idag trodde jag nog inte det var möjligt.

Om nu kroppen reagerar bra på detta blir det intressant att se om jag kan öka kapaciteten till kommande tempolopp och då prestera den effekt jag gjort tidigare under försäsongen. Det lär behövas om jag ska kunna konkurrera på SM när alla cyklister är på plats.

Nu vila och så får vi se om ryggen är okej i morgon bitti. I sådana fall är planen att köra linjeloppet i Kinnekulle. Blir det start lär det nog märkas ännu mer att jag inte fått kvalitetsträning på slutet då det kommer att krävas rejält med tid på max. Det är nämligen 3 varv på en 30 km lång bana där varje varv avslutas med en 2,5 km lång brant klättring. Det ser ut att bli ca 80 stycken som startar samtidigt med mig, och det blir intressant att se hur det känns.

fredag 20 april 2018

Vill inte bli blåst på helgens tävlingar

Återigen har det blivit många mil i bil. Det blir så om du bor långt upp i norr och vill delta i Sverigecupen för Masters. En tävlingshelg under säsongen är inom 15 mils avstånd, medan resten ligger mellan 65 och 120 mil hemifrån. Denna gång typ 85 mil till Götene.

Vi får se när helgen är över om det var ett korrekt beslut att åka på dessa tävlingar med tanke på ryggproblemen, att jag varit krasslig och att jag knappt tränat på över 3 veckor.

Jag har nu i alla fall checkat in på Gamla Biskopgården i Skara. Ett annorlunda, men vad det verkar helt okej boende.

Före det rullade jag igenom söndagens linjebana med bilen. För de som startar där blir det stora utmaningar med många startande, smala vägar och en rejäl klättring som ska tas tre gånger.

Jag har också kört bil och därefter också ett varv med temphojen, på morgondagens tempobana. Den kan sammanfattas med att det är motlut större delen av vägen fram till vändningen efter 8 km. Sedan förstås då utför större delen av de kommande 8 kilometerna. Ett antal svåra och snabba svängar.

Efter 16 cyklade kilometer är vi framme vid starten och då fortsätter det rakt fram på platten i några kilometer innan du svänger vänster in mot Götene centrum. Det avslutas med 2 km där det snirklas mellan gatorna för att landa på kullersten precis i centrum där målet är. Totalt 20 km. Lite kortare än det brukar vara.

I grunden, med bra form skulle nog denna bana passa mig ganska så bra. Inte så brant uppför när det är uppför. Få vägbyten och bara några svåra svängar. Ja, de många svängarna på slutet kanske inte är någon hit.

Men idag fanns något som ställer till stora problem. Storm! Det blåste extremt mycket och ofördelaktigt. På vägen tillbaka från vändningen kändes det mycket osäkert då öppna ytor varieras med delar där vinden inte kommer åt. Vid tillfällena när detta växlar var det ingen lek. 3 gånger var jag på väg i backen. En gång kastades jag i sidled med säkert 4 meter, trots att jag var beredd. Jag vågade inte/klarade inte ens att vara i tempoposition vid flera tillfällen. Det kändes verkligen farligt och jag hoppas att det blåser mindre i morgon. Annars blir det inte roligt.

Ja, nu har jag ätit lite. Ska förbereda för i morgon och sedan försöka att inte somna allt för sent. Det är nämligen stört 09.38 så det blir till att gå upp tidigt för att förhoppningsvis vakna till och vara allert när det är dags.

torsdag 19 april 2018

Inställt - Då bestämde jag mig för att vara med!

I måndags fick jag en behandling av sällan skådat slag som jag skrev om i mitt förra inlägg. En extrem smärta och sedan rejäl träningsvärk. En träningsvärk som fortfarande är kvar.

Men ryggsmärtorna har minskat. I alla fall för stunden. Jag hoppas verkligen att det nu fortsätter åt rätt håll. Förkylningen har också minskat sitt omfång.

Som många vet missade jag säsongspremiären med tempo och linje i Barsebäck. I helgen är det tävlingar i Götene och Kinnekulle och nästa helg i Sunne.

Min osäkerhet har varit och är stor kring hur min kropp egentligen känns, var jag står formmässigt, hur det ska gå med förkylningen, hur utvecklas alla problem i rygg, rumpa etc, och kommer det gå att tävla i närtid. Ja, och då funderar jag förstås över säsongen som helhet också.

I går kväll tog jag tempohojen och stoppade in den i bilen för att åka till ett vägavsnitt där jag kunde kolla kropp och knopp. Tanken var att det skulle bli första passet på många veckor där jag tryckte på så att pulsen gick upp rejält.

Det var med stor osäkerhet jag rullade igång. Lite känningar här och där, men efter uppvärmning hade jag faktiskt inte ont.

Planen blev att trycka på nästan max i 20 minuter. Dvs 10 minuter åt ett håll, vänd och tillbaka. Jag började ändå lite försiktigt då jag var medveten om att formen är som den är.

Känslan var hyfsad, mest för att jag kunde ligga i fartställning hela vägen och att jag inte helt fick släppa på trycket. Så det blev en okej 20:a. Dock saknades det en hel del fart mot vad jag brukar kunna prestera och på effekten hade jag tappat 30-40 watt vilket blir en hel del tid på en tempotävling.

Sammantaget blev utfallet - varken eller. Dvs det var inte tillräckligt bra känsla i kroppen och formen var inte heller den tillräckligt okej för att jag skulle bestämma mig för att åka långt söderut i helgen för tävling. Men det var inte heller så dåligt att jag bestämde mig för att ställa in. Jag blev alltså osäker på hur jag ska göra.

Att åka långt söderut och ägna en hel helg åt detta och sedan kanske kroppen säger stopp och så får jag vända hem utan tävling. Eller så tävlar jag och det går väldigt dåligt. Inte skoj. Men det skulle ju också kunna vara så att jag kan tävla och resultatet i alla fall blir anständigt. Då har jag ju också kommit igång vilket förhoppningsvis är bra för resten av säsongen.

Jag bestämde mig igår för att avvakta med beslutet till idag. Jag skulle då också känna hur kroppen kändes efter gårdagens 45 minuter varav 20 minuter hårt. I morse när jag vaknade var det varken bättre eller sämre, så det gav inte så mycket.

Även på förmiddagen i dag var jag alltså osäker hur jag skulle planera hlegen. Men så kom ett mail som gjorde att jag bestämde mig. Vi fick nämligen veta att nästa helgs tävlingar i Sunne är inställda, och helgen efter är det tävlingsledigt. Att skjuta på säsongsstarten så länge kändes inte alls bra, så jag har nu bestämt mig för att ge helgen en chans.

Kommer jag till start ska jag göra vad jag kan för att få ut det som finns i kroppen för dagen. Sedan behöver jag förstås acceptera att det kommer att vara klart mindre än vad det skulle varit om jag inte varit skadad och sjuk i många veckor och inte alls tränat. Det får bli som det blir helt enkelt.

måndag 16 april 2018

Misshandlad så jag hyperventilerade - Men hoppas det var bra

Lång tid utan riktig träning och det känns hur styrka och form rinner ur kroppen.

Först när vi inte får träna och tävla som vi vill inser vi riktigt hur mycket sådant betyder.

Ja, hur som helst är förkylningen lite bättre. Humöret och ryggen är sämre. Åtminstone till idag.

Idag har jag varit på ytterligare en behandling. En behandling som hette duga. Jag aldrig varit med om något liknande.

Ja, det började med att den store mannen, som är regerande svensk mästare och silvermedaljör på VM i bänkpress (+ 120 kg klassen), snabbt konstaterade att det inte bara är i ländryggen jag har mina problem.

Sedan började behandlingen som innebar behandlande massage, triggerpunkter och ledmobilisering/manipulering.

Han konstaterade att det i första hand är min vänstra sida som orsakar problemen och att de sedan spridit sig till höger sida och ned till båda höfterna och rumpa. Ja, sedan var nog bäckenet snett då benen var olika långa.

De lätta bitarna var vridningar för att låsa upp nacke, bröstrygg, ländrygg och höfter. Ja, då menar jag smärtmässigt. Lite läbbigt känns det när det knäcker i nacke och rygg.

Desto tuffare var det med låsningarna som som skulle låsas upp med hjälp av tryck.

Allra tuffast var all muskelatur som skulle behandlas. När detta gjordes på vänster sida i bröstryggen, höften och rumpmusklerna höll jag på att få lämna in. Tänk dig en tung extremt stark man som tar armbågarna och trycker stenhårt där du är spänd och har ont. Sedan utan att släppa trycket dras armbågen åt sidan över muskler och senor.

På ena höften och skinkan höll det aldrig på att ta slut. Han körde länge och väl så jag började hyperventilera och nästan gråta. Så kände han efter och var inte nöjd. Mer av samma. Ett tag trodde  jag att jag skulle behöva säga att jag måste avbryta behandlingen.

När jag tänkte att jag inte klarar längre kollade jag på klockan. 23 minuters behandling av 40 var genomförd.

I slutändan var det dessutom så mycket krux med min kropp att han drog över tiden med 10 minuter. Ni kan tänka hur det var då jag kände mig helt färdig 27 minuter tidigare.

Jag hade tänkt rulla lite på min racer i kväll efter dagens behandling, men insåg i samband med behandlingen att det inte var aktuellt. Kropp och knopp är helt enkelt urlakad.

Just nu känns det i rumpmusklerna som den värsta träningsvärk jag känt. Hur det gått med övriga behandlingen får jag vänta med att ha en synpunkt på. Dock finns det många som är mycket nöjda med denna typ av behandling. De hade också varnat mig för att det skulle göra ont, så jag förberedd. Ja, eller det trodde jag. Jag är väldigt smärttålig (trodde jag i alla fall fram till idag), men detta gjorde typ 10 ggr ondare än vad jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Nu var det ju förstås stora problem och han sa att det behövdes matas på, så kanske är det inte alltid så här. Det är inte många gånger i livet jag haft så ont som i dag faktiskt.

Övriga kroppen är också påverkad, så det ska bli intressant att se hur det känns i morgon. Hur kommer det vara med smärtorna jag hade när jag gick på behandlingen? Hur känns det i morgon kring känningarna från själva behandlingen idag?

Återkommer med en rapport.


Här hittar du dagens starke man som jag träffade

fredag 13 april 2018

Jag har gett upp!

När vi följer det som händer på nätet verkar de flesta vara lyckliga och framgångsrika. Det mesta flyter på och det är topp helt enkelt.

Riktigt så är det inte, i alla fall inte för mig. Jag tänker också att jag vill visa hela mig och inte bara hur allt går som jag vill. Så därför skriver jag även när det inte är helt muntert.

Jag har som många av er vet varit med om riktigt tunga saker privat, så vad är då en liten motgång inom cykelvärlden? Ja, i det stora förstås ingenting. Men i det lilla och i min passion är det ändå något. Så pass mycket att det just nu inte är en av mina bästa perioder. Men ge mig några dagar så försöker jag komma igen.

Vad jag pratar om!? Sjukdom och skada var ordet. Så här ligger det till.

Jag gillar inte att ge upp, men nu har det hänt.

Egentligen såg det inte alls bra ut tidigare heller, men man lever på hoppet in i det sista.

Rejält förkyld, en havererad rygg, muskelkramper och inte tränat på länge. Ja, det är klart att läget inte såg just ut när jag åkte till Stockholm i tisdags.

Onsdag och torsdag har jag varit på konferens kring digitalisering i skolan, men jag har också gjort vad jag kunnat för att må bättre. Jag har gjort alla övningar som man "bör" när ryggen spökar. Jag har också stretchat de krampande musklerna och försökt kurera mig från förkylning.

Vi kan konstatera att tisdagens behandling hos naprapat där de låste upp ryggen på två ställen varit bra. Ryggen är nu bättre. Men det går långsamt och fler behandlingar krävs.

Förkylningen är också lite lindrigare, men den finns kvar. I alla fall om du ska mata järnet är det nog ingen hit.

Jag provade att rulla lite på trainern inne på hotellrummet i går kväll. Först då gav jag upp helt att åka till Sverigecupen i Barsebäck.

Det kom jag fram till genom att först köra på racern, och då gick det faktiskt hyfsat i rygg och muskler. Men när jag tryckte i och drog upp pulsen i pulszon 5 och sedan vilade gick inte pulsen ned som den skulle. Med andra ord - förkylningen fanns kvar och spökade.

Jag rullade också lite på tempohojen, men det räckte med några minuter för att krampkänning i rumpmuskeln som härleder från ryggen skulle uppstå och sedan började också smärta. Sedan började det också stråla ned i högra benet.

Sammantaget. Lugn cykling på racern fungerade hyfsat i alla fall i går. Att sitta på tempohojen går inte alls. Jag vet de som fått dessa problem med rumpmuskler och rygg och inte fått det att fungera på flera år. Nu väntar jag med de domedagsprofetiorna, men inte känns det helt lovande. Ja, sedan är det just nu inte läge att mata järnet med en förkylning i bakgrunden.

Så tyvärr. Inget tävlande för mig i helgen. Dessutom min första skada sedan jag började cykla som inte beror på att jag kraschat.

Det ser ju tyvärr inte så lovande ut rent allmänt nu då de flesta tävlingar i Sverigecupen kommer de närmaste veckorna, och risken är ganska stor att det det tar ett bra tag att komma tillbaka från detta. Men jag ska inte ge upp än, även om det just nu känns riktigt surt och uppgivet faktiskt.

Det enda som är bra är att jag brukar ha svårt att vara uppgiven länge innan jag blir konstruktiv och söker lösningar. Vi får se hur det går med det. Ska i alla fall börja med att för måndag boka ytterligare en rygg och muskelbehandling.

tisdag 10 april 2018

Smällar i ryggen

I helgen är det tävlingar i Barsebäck. Tanken var att som jag gjort tidigare flyga ned under fredagen. Nu blev det istället så att jag skulle på konferens till Stockholm under veckan, så då fick jag tänka om för att kunna lösa båda delarna.

Det innebär att jag i dag har åkt bil söderut, något som bestämdes för flera månader sedan. Vi får hoppas att det har varit värt det. Dvs, att jag kan åka och tävla i helgen.

Att jag inte kunnat träna på länge, är en sak. Det gör bara att jag blir lite långsammare och blir lite mindre nöjd med resultatet. Det stora problemet är att jag är rejält förkyld och det behöver börja vända senast i morgon om det inte ska vara kört utifrån det.

Det största problemet är dock ryggproblemen. De har lett till smärta, muskelkramper och konstant spända muskler.

Som jag skrev igår hade jag sökt behandlingsställen och till slut hittat ett ställe i Härnösand som ligger på vägen till Stockholm.

Jag vill också samtidigt tacka för alla tips som kommit från er om bra ställen för behandling här nere i Stockholm och uppe kring Vännäs. De kan nog behövas.

Ja, hur som helst hade jag tid först 14.00 i Härnösand, så jag gav mig av från Vännäs vid elva. Det innebar att jag hann med lite arbete innan avfärd.

Tre timmar senare var det så dags för behandling. Först en massageterapeut som kollade igenom rygg och rumpa och närmade sig triggerpunkter. För övrigt brukar han vara massör vid första depån under Vätternrundan, så vissa av er har nog känt på honom.

Han insåg att det fanns låsningar som orsakade smärta och stelhet i muskulaturen. Han kallade därför på en naprapat som snabbt konstaterade två låsningar.

Han låste upp ryggen med två olika manövrar och sedan var behandlingen klar. Han sa att det var olyckligt att jag skulle åka bil så länge och att jag skulle lägga på rejält med svankstöd i bilen för att minska risken för återfall. Risken är ju ganska stor att man får tillbaka låsningarna och att åka bil 5 timmar direkt efter behandling är ju inte helt perfekt.

Ja, vi kan konstatera att det var lite jobbigt att åka bil efter detta och att jag fortfarande har ont i ryggen. Sedan om det beror på att jag just behandlats eller om låsningarna kommit tillbaka får morgondagen visa.

Jag kan i alla fall konstatera att jag inte hade inbillat mig att ryggen var ur fas. Det är också klart att jag inte kunnat få loss detta utan behandling, trots att jag vet vilka övningar som bör göras. Det behövdes nämligen en hel del kraft för att lösa upp det hela.

Nu får vi se hur det utvecklar sig och om ryggen blir tillräckligt bra innan helgen.

Hur som helst lär det bli uppföljande behandlingar för att få detta under kontroll.

Sedan finns det de som säger att detta kommer att bli långvarigt och att det blir svårt att lösa. Jag hoppas verkligen att det inte blir så.

måndag 9 april 2018

Akuttid efter vägen

Förkylning och ryggproblem frodas. Jag gör mitt yttersta för att få ordning på båda delarna, men har än så länge misslyckats.

Vad gäller förkylningen mår den bättre och bättre, vilket blir sämre och sämre.

Ryggen kan jag delvis få bort låsningarna en stund, men det kommer tillbaka. Jag är helt enkelt sned på flera sätt. Lite som att jag provar att vara helikopter men propellern har bara snurrat en bit. Det sprider svaghet och krampkänning i benen och hela kroppen känns helt enkelt underlig.

Det är bara att inse att det inte räcker med egenrehabilitering med hjälp av det som brukar vara framgångsrikt.

Jag har därför med ljus och lykta sökt efter någon som kan behandla ryggen. Men det har sett mörkt ut.

Har besökt olika ställen i Vännäs under dagen och kollat om de har akuttider och även i kommunerna runt omkring. De flesta hade tider, men inte idag. I morgon åker jag söderut, så då är jag inte hjälpt av några tider.

Jag kommer att vara i Stockholm ett antal dagar på arbete, men har inte heller där hittat någon tid för i morgon. Senare är inte alls bra då behandling inte bör vara alldeles i anslutning till helgens tävlingar om det ska finnas en chans att få till den gamle och att han ska kunna prestera i alla fall hyfsat.

Till slut hittade jag ett ställe i Härnösand som lovade förbarma sig över min rygg. Jag har ingen aning om hur företaget är eller så, utan det är helt på chans. På hemsidan ser det dock förtroendeingivande ut.

220 km hemifrån, men på vägen mot Stockholm. Den enda tid de hade var 14.00, så det lär inte bli allt för tidigt jag kommer till hotellet i Stockholm då jag föst ska avverka ca 450 km i bil förutom de 220 km som jag har till Härnösand.

Ja, nu har jag i alla fall en behandlingstid. Ett litet steg på vägen och då får vi se vad det ger. Blir intressant att se vad de gör för bedömning och vilken behandling jag får. Kanske har jag bara hittat på allt!?

Sedan har vi som sagt förkylningen som spökar och slutligen blir det ca 2 veckor utan träning inför helgen. Att jag sedan inte rullat ordentligt på min tempohoj sedan i september gör det inte lättare.

Men nu ska vi tänka positivt.

Skulle nu ryggen bli acceptabel och förkylningen möjliggöra start får jag helt enkelt göra det bästa av saken och ta det som det blir. Det viktiga är att få rulla igång och de viktigaste tävlingarna kommer senare.

För övrigt dröjer det inte länge förrän vi idrottsmänniskor blir frustrerade när kroppen inte vill vara med.

söndag 8 april 2018

Ryggproblem - allt annat än bra

Ja, det var ju länge sedan jag var lite negativ på bloggen. Anledningarna till det är förstås att jag inte haft så mycket att klaga på, men också att jag försöker hitta konstruktiva vägar ur de utmaningar jag hamnar i.

Jag har haft en riktigt bra försäsong där jag fått träna som jag velat. Inga uppehåll på grund av sjukdom eller skador. Det är faktiskt första gången det är så. Det är förstås inte säkert att jag för det är bättre i år, då det i vissa lägen kan vara bra med uppehåll, men framför allt handlar det om vilken träning du gör och hur kroppen svarar. Som vanligt är det lite nervöst inför säsongen att få ett kvitto på hur det verkligen ligger till.

Nu har jag dock fått problem. Jag har ont i ryggen och det strålar ned i rumpmuskler och ner i benen. Jag har i grunden en problematisk rygg, men det har ändå kunnat hållas i schack i flera år nu. Nu har jag dock rejält ont och kroppen är stel som bara den. Har typ blivit 20 år äldre på några dagar.

Jag har haft lite känningar, men tänkt att det går över. I tisdags började det dock på riktigt. Sedan dess har jag inte kunnat genomföra riktigt träning och i stället har det mesta handlat om stretching och annan rehab. Jag brukar få en låsningar i ryggen, och så är det nog även denna gång.

Jag har provat rulla lugnt på racern en stund för att mjuka upp och sedan har rehab startat. För stunden kan jag överhuvudtaget inte cykla på tempohojen utan att det strålar ned i benen och musklerna drar ihop sig.

Efter genomförd rehab har jag smort in mig med värmande liniment och tagit inflammationshämmande.

Så i går kväll fick jag till slut loss det lite i ryggen så jag tror att det släppte hyfsat. Nu låser det igen lite till och från, vilket det brukar göra när det är sämre.

I kväll gjorde det för första gången inte så ont på racern när jag rullade lugnt inför stretchingen, men det är långt ifrån bra. Hade det varit tävling i dag hade det inte varit aktuellt att starta.

Nu är det en liten kamp mot klockan då det är tävlingspremiär på lördag. Dessutom på tempo. Risken finns att det blir DNS.

Jag planerar att få till en behandling av ryggen, men det blir klurigt i veckan, då jag åker söderut redan på tisdag morgon för arbete.

Om det inte vore nog med detta rosslade kroppen ihop i förrgår och nu är jag dessutom förkyld.

Ja, det blir ju förstås ingen träning i veckan på grund av ryggproblemen, så nu är det bara att hoppas att förkylningen blir kortvarig och att ryggen skärper till sig. Blir det så att jag får ställa in är det inte hela världen, bara detta problem inte blir långvarigt.

lördag 7 april 2018

Räddad av sjukhuset - Tur att mina vänner tas om hand väl

Sjukhusbesök för tre av mina cyklar. Det skulle till och med kunnat vara så att fyra cyklar kunde fått bli inlagda, men alla rymdes inte i bilen när vi skulle åka.

På sjukhuset visade det sig att min Canyon Aeroad hade problem med leder och senor och knän. En transplantation kommer att behövas för att bli mjukare när jag tar ut svängarna. Under tiden vi väntar på att de nya organen fixade läkaren så att min vän för stunden kunde åka hem efter en dag på sjukhuset. Uppfräschad och ny drivlina. Det ska fungera för stunden, men det blir alltså återbesök.

Min Canyon Ultimate SLX pensionerades för flera år sedan och har därefter befunnit sig i boendet i cykelgaraget. Ultimate har dock fortsatt att arbeta efter pensionen och varit min trainer under försäsongsträningen. Denna försäsong har The Ultimate dock fått vila då lederna och drivet hackat rejält. Sjukhuset fick prioritera mina andra två patienter, så The Ultimate har ännu inte fått komma hem. Men jag tror nog att du snart är hemma igen och fortsätter att bidra, även om du får fortsätta att hålla dig hemma.

Min rappa och snabba tävlingskompis Cannondale Supersix Evo Hi Mode Etap har verkligen levererat sedan vi blev vänner för några år sedan. Stark, snabb, hård, uthållig och rapp.
I fjol idag var min Cannondale med mig upp på ett berg på Mallorca. Vi hade fin utsikt.

Sedan VM i höstas då The Supersix fick en rejäl smäll i transporten till Frankrike, har det dock varit klurigt att få in de högsta växlarna. Spurtknapparna har inte heller velat vara med.

Ingen lätt operation det här, men sjukhuset har gjort ett toppenjobb. Först och främst har de nu fräschat upp min kompis, byt ut kedja, styrlinda, fått igång spurtknapparna och rent allmänt gjort min raket redo.

Men framför allt har en hel del arbete lagts ned för att få drivet att fungera fullt ut. Det har bland annat fixats genom anpassning av originaldelar och nu ska vi vara redo för tävling. Alla växlar finns tillgängliga, nu får vi se om mina ben kan se till att de alla behövs.

Det finns dock en del som tyder på att kompisen som alltså fått en del smällar långsiktigt behöver en transplantation av skelettet. Tur då att Cannondales skelettgaranti gäller för hela livet. Det är väldigt ovanligt att det är så, därför känns det förstås extra bra att jag just har en Cannondale. Ja, förutom att den passar mig cykelmässigt också.

Ja, då är alltså två av mina tre cyklar som åkte på sjukhuset hemma och redo för nya utmaningar. Jag får tacka läkare Lars och sjukhuset Team Sportia i Umeå för snabba åtgärder, och ett bra resultat.
På väg in på sjukhuset för att hämta hem mina älsklingar
Min Cannondale ska enligt plan tillsammans med mitt tempomonster följa med mig söderut på tisdag. Först arbetskonferens och sedan förhoppningsvis säsongspremiär nästa helg.

tisdag 3 april 2018

Är nu utan mina cyklar! Hoppas den goda servicen löser detta

Idag skulle Katten till Umeå och jag hängde på tillsammans med Melvin. Medan Katten var på möte så handlade jag och Melvin lite saker till Melvin. Det blev träningsskor och olika skydd för att användas vid skateboardåkning. Vidare en variant av saccosäck och lite annat.

Själv handlade jag lite handrengöring, en minigrill för semestern och lite annat. Ja, sedan många kilo blåbär. Jag äter blåbär, propud och granola varje kväll så det går åt en del. Ska det inte bli konkurs köper jag i större förpackningar när jag är i Umeå. Nej, jag plockar inte blåbär sedan jag körde bärplockaren i ett jordgetingbo och fick extremt många stick. Inte bra för en som är allergisk mot getingar....

Med andra ord blev det inget arbete på förmiddagen, men på eftermiddagen var det dags att rulla igång igen. Jag kunde dock arbeta hemifrån vilket var skönt. I morgon har jag dock möte med universitetet i Umeå, så då blir det en hel arbetsdag.

Efter att ha tittat lite på Baskien runt ägnade jag några timmar åt att städa i vårt sportgarage. Trots det, hann jag inte riktigt klart. Men en klar förbättring.

Som jag sa igår var också mina cyklar i fokus i dag. I samband med att vi åkte till Umeå lämnade jag in min trainercykel, min utlandscykel och min tävlingsracer på Team Sportia. De bjuder alltid på bra och snabb service vilket är viktigt. Framför allt att de är snabba, tillmötesgående och lösningsfokuserade.

När det blir problem gör de också vad de kan för att lösa problemen. I dag trodde jag inte det skulle vara några större problem, men det är det. Exakt vad, får jag återkomma till.

Ja, jag hade tänkt att det skulle bli en allmän service av utlandscykeln och min tävlingsracer, medan jag var medveten om att min trainerhoj som typ fått 1000 liter svett över sig de senaste åren hade lite mer att önska.

Under eftermiddagen ringde dock sportbutiken och berättade att det var en hel del att fixa på utlandscykeln. På tävlingsracern har jag haft problem att få in de högsta och lägsta växlarna, ja egentligen sedan jag var på VM i augusti. Jag tänkte att byte av växelöra och lite justeringar skulle lösa problemet. Tyvärr verkar felet vara större än så. Exakt hur omfattande och vad felet exakt består av är inte helt klart än.
Min fina tävlingsracer för en vecka sedan på Mallorca. Nu är den tyvärr sjuk.

De arbetade dock på med cyklarna till efter stängningsdags, då de åter hörde av sig för dialog kring vissa delar.

Vi skulle höras vidare i morgon för att se hur vi kan gå vidare. Jag är ju väldigt beroende av båda mina huvudcyklar.

Min utlandscykel som jag på senaste tiden använt i trainern är viktig med tanke på all snö, då den lär behövas ett bra tag till. I värsta fall är den ju också min reservcykel på tävling. Jag hoppas dock inte behöva använda den.

Ja, nu börjar ju tävlingssäsongen. Jag åker söderut på arbete redan tisdag morgon nästa vecka, och då måste jag ha med mig mina tävlingscyklar (landsväg och tempo), i och med att jag åker direkt från kursen till tävlingarna på Barsebäck.

Inget optimalt läge om det visar sig att felet på cykeln är mycket stort. Men jag är övertygad om att Lars mfl på Team Sportia kommer att göra vad de kan för att lösa problemen. Surt är det hur som helst.

 Jag hoppas verkligen att min Cannondale blir tillräckligt frisk för att kunna åka med och prestera.

Idag stod det träningsvila på programmet. Planen är att träna i morgon. Vi får se vad och med vilken cykel.

måndag 2 april 2018

Familjelunch och sedan lite över och under tröskel


Det blev en hel del reaktioner och reflektioner kring gårdagens inlägg vilket var skoj. Att reflektera och fundera kring sin och andras träning och hur vi kan optimera träningseffekten är en av många roliga delar med sport.

För övrigt var det idag fjärde dagen i rad med kort träningstid och där nästan hela passet är riktigt lugnt. Men som alla övriga pass en kort effektökning under en liten del av passet.

Men innan det var dags för träning så var vi hos mor och far i deras stuga och hade grillunch utomhus. Mysigt och trots att vi är långt i från fjällen var det fjällkänsla.

Det var riktigt trevligt, även om det bara för en kort stund känns okej med all snö. Gissar att vi har snö ända in i maj. Ingen toppenuppladdning för cykelsäsongen.

Mer än en fjärdedel av Sverigecupens deltävlingar riskerar att vara avgjorda innan jag får mitt första utepass med racern här i norr. Det är helt klart prövande att bo i norrland och tävla över hela Sverige. Särskilt då säsongen startar så tidigt.

Efter lunchen har vi bara tagit det lugnt och haft familjetid.

Ja, sedan har jag fixat och plockat med mina cyklar. Tre av dem ska jag ta till Team Sportia i Umeå i morgon. Lite fix och rep av olika slag står på programmet. De har lovat att fixa allt i morgon så jag inte behöver vara utan mina "älsklingar" för länge.

Katten skulle till Umeå, så medan hon är på annat ska jag och Melvin alltså fixa med cyklarna, söka efter träningsskor till honom och även en cykelhjälm som han behöver. Eventuellt kollar vi också efter cykelskor. Han växer så det knakar, så han har i stort sett växt ur det mesta i sko och klädväg.

Efter middagen blev det mer tid med familjen, så träningen kom inte i gång förrän 21.30. Tur då att det bara var 80 minuter på programmet. 69 av dessa på lugn intensitet.

Efter 40 minuters lugn cykling en minut på drygt 400 watt för att väcka kroppen.

Sedan var det dags för 10 jobbiga minuter. Planen var över och under tröskel. 330 watt respektive 430 watt varannan minut. Med andra ord 5 minuter av varje. Helt klart jobbigt, men återhämtningen på den lugnare delen gjorde att det ändå var hanterbart. Efter 7 minuter rullade jag in i pulszon fem vilket var enligt plan. Det blev 10 jobbiga minuter, men inte så jobbiga att jag var utslut när de var över. Det blev ett snitt på 380 watt och en snittpuls på 86% under dessa tio minuter.

Ja, sedan lugnt igen tills det var dags att kliva av cykeln efter 80 minuters trampande.

I morgon lämnar jag alltså bort cyklarna och då blir det automatiskt träningsvila, vilket också var planerat. Jag hämtar cyklarna på onsdag då jag ändå ska på arbetsmöte i Umeå och då rullar jag i gång med träning igen samma kväll.

söndag 1 april 2018

Ett helt års bra träning har gett NOLL förbättring!!

Efter en trevlig resa till Mallorca med Vännäs CK har det varit tyst på bloggen. Vad har då hänt?

En hel del arbete och sedan rejält med familjetid har legat i fokus.

Efter 39 timmars träning fördelat på 8 dagar varav en vilodag blev det träningsvila på resdagen i onsdags och även dagen efter blev det ingen träning. I fredags skulle jag dock starta om.

Planen är att under några veckor mest köra korta pass med några intensitetsökningar. Syftet är att kroppen ska få återhämta sig från mängdträningen och samtidigt hålla uppe formen och gärna öka den lite.

Om jag är frisk och skadefri är det nämligen säsongspremiär redan om 13 dagar nere i Skåne och då vill jag i alla fall känna att benen är hyfsat pigga. Sedan planerar jag inte för min absoluta toppform redan nu utan den hoppas jag kommer senare under säsongen.

Hur som helst kändes det inte särskilt bra i fredags. Inte så underligt egentligen med väldigt mycket träning och sedan två heldagar med vila. Då brukar inte benen reagera på ett bra sätt.

Jag tänkte dock att det skulle vara möjligt att uppbåda kraft till 10 minuter med lite tryck.

Tanken var att trycka rejält i 30 sekunder och sedan lugn cykling i 30 sekunder. Det skulle göras 6 gånger och efter 1,5 minuters lugn cykling avsluta med 3 intervaller till. Så totalt 9 stycken 30-sekundare. Målbilden på 6,7-6,8 watt/kg respektive 2 watt/kg. Allt klart på 10 minuter.

Ja, det gick att mata sig igenom och det landade på i snitt ca 6,8 watt/kg på de 9 intervallerna. Pulsen blev aldrig riktigt hög, men benen var inte så pigga. Övrigt lugnt under totalt 70 minuters cykling.

Igår var då tanken att köra ettor. 11 stycken med en minut mellan varje med lugnare cykling. Ettorna kring 5,5 watt/kg eller ca 425 watt och vilan på ca 2,5 watt/kg. Ja, även det fungerade, men fortsatt segt. Efter passet visade det sig att snitteffekten blev 320 watt på tjugan och den normaliserade effekten (belastningen med en jämn effekt) på 355 watt. Med tanke på pulsen kändes det till en början ganska okej. Ett bra tröskelpass alltså, även om känslan inte riktigt var med.

Men så kollade jag hur det stod sig i förhållande till fjolårets nivåer och insåg då att flera pass då var mycket bättre. Bland annat körde jag motsvarande ettor på nästan lika hög effekt, men vilan låg då på 300 watt. Den faktiska effekten på 357 watt och den normaliserade på 368 watt och bara marginellt högre puls då.

Dagen efteråt i fjol körde jag så 2:or. Då fixade jag över 400 watt på varje tvåa och mellan tvåorna 250 watt på vilan. Det upprepades 7 gånger. Det innebar då att det blev en tjuga med 14 minuter över 400 watt och 6 minuter kring 250 watt. Inte bra för självförtroendet att se detta. Det kändes inte som att jag skulle klara det om jag provade.

Ja, så här såg det då ut i fjol.


Det landade alltså på i snitt 363 watt för en tjuga med en snittpuls på 156 slag och en normaliserad effekt på 378 watt.

Jag bestämde mig ändå i går kväll för att i dag skulle jag prova hur jag egentligen ligger till mot fjolåret.

Efter en dag med familjetid, utecykling för Katten och födelsekalas hos ett av syskonbarnen var det efter middagen dags för träning.

Det var med viss bävan jag såg fram emot intervallerna. 2,5 watt/kg i 40 minuter och sedan tog jag en gel som jag aldrig brukar under träning. Gjorde det mest för att få upp lite självförtroende, och sedan hade jag inte ätit så bra idag.

Tio minuter senare var det så dags.

Första och andra tvåan gick riktigt bra och ganska snabbt hade det gått 5 minuter. För varje tvåa blev det dock tuffare även om jag hela tiden klarade att hålla mig över 400 watt. På den 5 och den 6 intervallen var jag dock tvungen att kort ställa mig upp för att återfå lite kraft. I slutet av den sjätte var det också jobbigt att hålla 400 watt in i kaklet. Samtidigt var det inte nära att jag skulle få ge mig.

Från början låg jag på drygt 410 watt på tvåorna och ca 260 watt på vilominuten. Vid den 5 och 6 intervallen blev det just under 410 watt och vilan sänktes till ca 240 watt. Men så var det bara en intervall kvar och då ökade jag lite och den landade på drygt 420 watt. Snittet för tvåorna på 411 watt och vilan 250 watt.

Mot slutet var det rejält jobbigt. Det var inte supermycket sparat precis. Möjligen hade jag kunnat höja snitteffekten för tjugan med kanske 5 watt. Det mesta hade jag fixat genom att köra absolut max sista minuten, vilket jag inte gjorde nu. Nu landade snitteffekten på 363 watt och den normaliserade effekten på 377 watt. Det innebär att om jag maxat och kört jämn effekt hade jag klarat ca 380 watt på tjugan.  Snittpulsen blev 157 slag och snittkadensen 96.




I jämförelse med i fjol och samma träningspass blev det i dag alltså exakt samma snitteffekt, samma snittkadens, ett pulsslag högre i snitt och 1 watt lägre vad gäller den normaliserade effekten. Med andra ord inom felmarginalen. I fjol klarade jag en tjuga på 380 watt, så även det hamnar på samma nivå.

Jag har alltså tränat hårt och bra ett helt år och presterar exakt lika bra som i fjol. Varken bättre eller sämre.

Hur ska jag då känna kring det? Det är lite både och. Jag har på slutet känt att det saknas ca 20 watt mot tidigare år och då var det förstås bra att klara samma siffror som i fjol. Samtidigt har jag tränat bra och som jag vill sedan i oktober och utifrån det hade jag hoppats på i alla fall en liten förbättring.

Men, nej. Jag har alltså tränat med hög kvalité, och som jag vill och uppnått en förbättring på - NOLL. Ja, så kan det gå.

Det som är positivt är förstås att jag hade en bra säsong i fjol. Sedan hade det behövts lite mer effekt i benen inför denna säsong för att ännu bättre kunna utmana om segrar. Men det är som det är. Kanske kan det finnas lite mer utveckling kvar här under våren/sommaren? Ja, vem vet. Man kan ju alltid hoppas.

Sedan blir det förstås mer intressant att se hur det går att omsätta kapaciteten vid själva tävlingarna. Du vinner ju inga tävlingar på effektmätning under försäsongen. Det är självklart lite spänt inför de första loppen, då det är först då vi riktigt får ett kvitto på försäsongen.

torsdag 29 mars 2018

Mallorca 2018 - En sammanfattning i bilder

Mallorcaresan är avslutad. Sammanfattningen sker genom en bildkavalkad med en beskrivning i varje bild. Alla bilder står för sig själv och de kommer inte i kronologisk ordning. Men kanske ger det en känsla av hur Mallorca 2018 varit.
En hel del klättringar under veckan blev det och många ben som spändes när vi besteg över 12000 höjdmeter. Dessutom nästan 100 mil.

Att susa fram efter Västkustens böljande vägar med sällskap, den fina naturen och vackert väder. Det är svårslaget.

Varje år stannar vi vis Es Grau, Caféet med den fantastiska utsikten

Så harmoniskt med alla miljöer vid västkusten. Undrar hur det skulle kännas att bo i ett av dessa hus?

Aldrig trodde jag att vi skulle hitta snö på Mallorca, men uppe vid Puig Major gjorde vi en upptäckt.

En av dagarna skulle det bli spöregn, vilket det också blev efter en stund. Vi trotsade vädret och körde lite intervaller

Skönt med lite finare väder och en fantastisk utsikt i klättringen

Stor kämpaglöd och starka ben under veckan, och ibland var det då skönt att vila. Men då är också den här klättringen upp från Port de Valldemossa en av de tuffare på ön.

Det blev många långa rundor i år. En runda blev riktigt lång, och då såg det ut så här när vi närmade oss hotellet

Vid klostret ovanför Randa. Som vanligt en klättring som värmde. Det gjorde inte vädret.


Mats hade lånat effektmätare av sin son Christofer som också var med på resan. Tyvärr hade Mats glömt att skruva fast vevarmen. Den gängade om och det blev ett stort jobb att lösa problemet. Frågan är om det blir några fler lån!?

Tjäder, en av de mest positiva och konstruktiva cykelmänniskor jag känner. Dessutom är han med på allt och Tjäder ger sig aldrig. Ett stort föredöme för oss alla.
Skönt med en lunch efter 130 km nästan utan stopp. Från Arta och tillbaka fortfarande 80 km kvar. Lång dags färd mot natt och mot slutet var det inte någon lek.

Uppför från Port de Valldemossa höll Helmersson på att gå in i väggen, och det mer bokstavligt

Många klättringar och svårt med klädsel i det varierande vädret. En med kortärmat en med jacka och flera lager.

Det blev också en del bus och tok


Två krascher blev det på resan. En i ishalkan uppför Coll de Soller och en på platten genom att gå på hjul. Små skador, och inget som hindrade fortsatt cykling.
Nere vid Port de Valldemossa är det verkligen vackert, och då tänker jag inte på typen i förgrunden.



Trevliga Vännäs CK:are tillsammans och i de snyggaste cykelkläderna


Cykla är att njuta


Det årliga stoppet inför klättringen upp till klostret ovanför Randa. Detta år med rejält mycket mer kläder än vanligt. Men alla var positiva och glada ändå. Precis som hela övriga veckan.


På Hotellet Helios var maten och rummen riktigt bra, och efterrätterna var tyvärr väldigt goda.
Vännäs CK är inte kända för att ta många stopp. Vi matar på med målet i sikte. Men några stopp blir det på vägen. Här Christofer i samspråk med pappa Mats S. Lotta som är gift med Christofer har varit med på tidigare resor, men var tyvärr skadad i år. Tråkigt för henne och för oss. Även bror fick i sista stund lämna återbud för en arbetsresa. Det hade varit roligare om han varit med. Bror fick dock resa till alperna i stället, så någon större nöd var det nog inte på honom.

Fokuserade cyklister och trevliga människor


Jag får inte nog av Port de Valldemossa. Här kommer en bild till.




Ibland fick vi täcka våra fina kläder med lite extra för att hålla värmen. Men det gjorde att vi inte frös så ofta och kunde cykla lika mycket som de år då det varit varmt och skönt hela veckan
Fredrik gillar verkligen cykling och det syns.
Anna var riktigt stark redan i fjol. I år ännu starkare. Hon och många andra matade på i många klättringar, och många spurter fick vi se. Vi fick också se Anna överst eller nästan överst på Stravas topplista på flera olika segment!
En sista blick på Sa Calobra innan jag vände uppåt. Drygt 31 minuter senare var jag på toppen. Bra känsla, snabbt, men lägre effekt än väntat utifrån insatsen. Tappade ca 20 watt i klättringen. Undrar om jag måste åka tillbaka och försöka söka rätt på dem?
När jag tittar på vägen som ska klättras från Sa Calobra är det nästan så man blir imponerad av att vi alla verkligen kan ta oss upp där, och dessutom ganska så snabbt.  

I år slog för övrigt nästan alla sitt tidigare rekord i klättringen. Tjäder och Mats S med hela 10 minuter. Imponerande! Kurt som var med på resan för första gången är 65 år och cyklade på drygt 50 minuter. Riktigt bra även det. 

Anna klättrade på drygt 41 minuter. En riktigt snabb tid i tjejklungan. Jonas klarade drömgränsen och cyklade för första gången under 40 minuter. Mats L cyklade på under 50 minuter på sitt första försök vilket var bra och Niklas slog även han sitt personrekord på ca 41 minuter vilket även Erik landade på i sitt första försök. Helmersson hade blivit ett år äldre och många minuter snabbare. Starkt! Det var några fler med denna dag, men de vet jag inte tiden på och några hade vilodag.

Överlag är jag imponerad av den allmänt höga nivån i Vännäs CK. Framför allt viljan och engagemanget är stort. Mest uppskattar jag dock att alla är så ödmjuka och trevliga. Person är alltid viktigare än prestation.
Undrar hur de tänkte när denna väg började byggas 1932? Kanske vi ska bygga en väg efter bergväggen ned till en liten vik längst ned där det i dag bor 20 innevånare. Undrar vart vi ska börja hacka först?
Ett litet stopp i byn Fornalutx som en gång blivit utsedd till världens vackraste by


En spurt i slutet av Coll de Soller kan aldrig vara fel!?



Det saknades en del effekt under veckan, men trots det gick det ganska så fort uppför. Blev lite fotograferande medan jag väntade på att vi skulle samla ihop oss. I bakgrunden syns denna gång Coll de Soller. En av mina favoritklättringar.


De första åren vi åkte med Vännäs CK vimlade det av punkteringar. I år blev det bara en.


Bitvis var det ganska så brant och krävande cykling. Här ses Jonas med sin splitter nya cykel


Nästan 39 timmars cykling under 7 dagar (+ en vilodag) satte sina spår både här och där. Här lite nackstretching



Ibland ett stopp för fika eller lunch. Men vanligen handlade stoppen om att ta en bar, ta av ett klädesplagg, ta på ett klädesplagg eller dylikt. Men allra vanligast var att som på bilden - att några skulle uträtta sina behov.
För femte året i rad på Mallorca och för femte året i rad ett klubbfoto på den sista dagen. Vi får se om det även blir ett sjätte år. Om det blir så har jag faktiskt redan nu hittat lite helt nya klättringar.
Sista dagen och sista klättringen. Militärbacken från den korta sidan. Jag avslutade med resans första och enda maxning och blev rejält trött


Då rundar vi av Mallorca 2018 och fokuserar på Vännäs och Sverige. Inte riktigt vad jag hoppats se när jag kom hem.







Min blogglista